Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

En examen ska man banne mig förtjäna

På en kurs i pedagogik för högskolelärare fick jag nyligen höra att ”vi måste bli bättre på att möta studenterna där de är.” Men varför? Kanske är det studenterna som ska bli bättre på att möta den högre utbildningen, skriver gästkolumnisten Anders Sundell.

När man som universitetslärare sitter med ett dåligt studentarbete framför sig är det ofta frestande att ändå plita dit ett ”G”. Man ser ju att studenten försökt, och nog finns det väl tillfälle att lära sig det här längre fram ändå? Blunda, godkänn och gå vidare till roligare arbetsuppgifter.

Om man däremot underkänner blir det betydligt jobbigare för alla inblandade. Studenten blir besviken och skriver kanske en sämre kursutvärdering. Själv får man mera arbete med att bedöma framtida kompletteringsuppgifter eller omtentor. Institutionen får mindre ersättning för undervisningen, eftersom den baseras på genomströmningen.
Men om man ska ha någon yrkesheder kvar måste man likväl underkänna, även om det innebär mer arbete och besvär. Man kan inte släppa igenom vad som helst.

Lärarkårens integritet är egentligen den enda garanten för att kvaliteten upprätthålls. I takt med att högskolestudenternas förkunskaper försämras – vilket bland annat märks på Chalmers inledande diagnostiska matteprov – sätts den integriteten på allt större prov.
Smattrandet du hörde när regeringen i somras presenterade sin promemoria för ”breddat deltagande” var därför inte applåder utan ljudet av handflator som träffade lektorspannor. Istället för att uppmuntra till höjd kvalitet markerar regeringen i promemorian att fler studenter nu minsann ska fullfölja sin utbildning. Men det ska inte innebära mer arbete, eller kräva några ytterligare resurser, menar regeringen. Kan det tolkas på något annat sätt än som att kraven ska sänkas?

På en kurs i pedagogik för högskolelärare fick jag med anledning av detta nyligen höra att ”vi måste bli bättre på att möta studenterna där de är.” Men varför? Kanske är det studenterna som ska bli bättre på att möta den högre utbildningen, där den är? Borde inte högskolor och universitet hålla linjen när betygsinflationen grasserar på gymnasiet? Alla ska ha rätt att söka högre utbildning, men en examen måste man banne mig förtjäna.

Regeringens målsättning, att minska den sociala snedrekryteringen, är utmärkt. Men då borde det handla om förstärkta resurser till undervisning och handledning, inte sänkta krav. Ministern för högre utbildning, Helene Hellmark Knutsson, tillbakavisar förvisso kritiken och menar att det handlar om att börja tillämpa en pedagogik ”som inte utgår från traditioner, utan som utgår från vetenskap om lärande”. Vad det egentligen innebär har dock inte förklarats närmare. De lärare jag känner gör redan allt de kan för att göra sin undervisning tillgänglig och intresseväckande.

Här är några förslag till ministern. För att stärka Sverige som kunskapsnation: låt högskolornas tilldelning bero vilka kunskaper de utexaminerade studenterna får med sig, inte bara på hur många de är. För att fler ska klara högskolestudierna: stärk gymnasieskolan. För att fler ska klara gymnasieskolan: stärk grundskolan. Och framförallt: stötta alla de lärare som inte skickar problemen vidare i skolsystemet, utan som orkar sätta ned foten, trots allt.

Mest läst