En bortglömd konflikt i Europas hjärta

Folkmordet på polacker i Ukraina är nästan fullständigt okänt. Men det påverkar än i dag politiken i Östeuropa. Gästskribenten och historikern Artur Szulc skriver om ett mörkt kapitel i Europeisk historia.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

På morgonen den 9 februari 1943 omringades den polska byn Parosle i före detta sydöstra Polen av en grupp beväpnade ukrainare, som kom från intilliggande byar. De var beväpnade med pistoler, gevär, knivar och vissa bar på yxor. Ukrainarna delade upp sig och gick in i vartenda hus. Hos familjen Kolodynski befallde de såväl vuxna som barn att lägga sig ner på golvet och band dem. I samma ögonblick som de vände ansiktena mot golvet slog en ukrainare barnen med yxan i huvudena. Betydligt hårdare slag fick de vuxna.

Ukrainarna gick ut ur rummet och ett av barnen, Witold, återfick medvetandet. Även en yngre syster hade klarat sig men inte deras minsta syskon som var ett spädbarn. Föräldrarnas skallar var spräckta. Till slut lämnade ukrainarna huset och de båda sprang iväg till släktingar men ingen levde. De togs om hand av en bekant från en annan by som tog dem till en läkare. Den dagen mördades cirka 149 polacker och troligen sex ryssar i byn av ukrainska nationalister ur Ukrainska upprorsarmén - UPA.

ANNONS

En brutal fördrivning av polsk befolkning hade bara börjat. Det är ingen underdrift att påstå att massakrerna på polsk befolkning i före detta sydöstra Polen 1943, närmare bestämt Volynien och östra Galizien, i princip varit okända i Sverige.

De ukrainska nationalisternas aktioner mot polacker och judar under kriget har dock sällan berörts i svensk rapportering. Ämnet har framför allt aktualiserats av förd historiepolitik i respektive land. I april 2015 skrev Martin Aagård i Aftonbladet om en kontroversiell lag i Ukraina som glorifierar de krigstida ukrainska nationalistgrupperingarna.

När Polen införde den så kallade Förintelselagen i februari i år förekom ukrainska protester eftersom det i lagändringen finns formuleringar som stärker tidigare resolutioner om att polsk befolkning utsattes för ett folkmord i Volynien. Bortsett från en längre artikel av Torsten Kävlemark gick de ukrainska klagomålen nästan obemärkta förbi i svenska medier (Aftonbladet 4/3).

I Sverige har det också förekommit artiklar (se SvD 25/1 "Mördade judar på 40-talet – hyllas idag som hjältar") där man betonat UPA:s mord på judar och försummat det faktum att icke-judiska polacker var deras främsta måltavlor. Mot denna bakgrund och för att kasta mer ljus på en förbisedd tragedi som inträffade för 75 år sedan är det befogat att skissa lite tydligare konturer av vad som i Polen är känt som Volynienmassakern, och kortfattat beskriva hur dess spöke svävar över ländernas relationer.

ANNONS

Hösten 1942 fattade ledningen för OUN-B, som var en radikal förgrening av de ukrainska nationalisternas organisation, OUN (bildad 1929), beslutet att upprätta en militär gren med namnet UPA - Ukrainska upprorsarmén. Majoriteten av UPA-enheternas chefer och övrigt manskap hade tidigare tjänstgjort i tysk uniform inom den ukrainska hjälppolisen som bildades hösten 1941 av tyskarna. Tusentals beväpnade ukrainska poliser deserterade efter årsskiftet 1942/43 och gick över till UPA.

OUN-B, som samarbetat med den tyska ockupationsmakten i förhoppningen att det skulle leda till ukrainsk autonomi, övergick nu till en mer konfrontativ taktik när tyskarna avvisade tanken på en ukrainsk stat. Tyskarna betraktades dock enbart som övergående fiender medan judar, bolsjeviker och framför allt polacker pekades ut som eviga antagonister. OUN-B:s målsättning var att ukrainskdominerade områden inom det mellankrigstida Polens gränser skulle säkras och göras etniskt homogena inför krigsslutet.

Därför genomförde UPA 1943 tre rensningsoperationer riktade mot polsk befolkning varav den mest förberedda och blodiga inträffade under sommaren med start 11-12 juli. Under dessa två dagar anfölls uppemot 150 polska bosättarkolonier och byar i Volynien. Polska barn, kvinnor och män höggs ihjäl med yxor, dränktes i brunnar eller brändes i lador.

Därefter kom turen till östra Galizien. Polackerna försökte rädda sig på olika sätt; vissa upprättade självförsvarsstyrkor, andra sökte skydd i städer där tyska säkerhetsförband fanns, och vissa anslöt sig till sovjetiska partisangrupper.

ANNONS

Först 1944 kunde den polska hemmaarmén sätta in en division i kampen mot UPA. Somliga polska enheter utförde, mot givna order, vedergällningsaktioner och mördade ukrainska bybor. UPA:s härjningar avtog först vid Röda arméns offensiv västerut sommaren 1944. Tre år senare tvångsförflyttade den polska folkarmén cirka 150 000 ukrainare från regionen till Polens nya västra områden som ett led i att eliminera UPA:s stödstrukturer på landsbygden, och det fungerade.

I Polen betraktas, inte helt grundlöst, UPA:s härjningar som etnisk rensning med drag av folkmord. Studier har bekräftat minst 85 000 polska dödsoffer 1943-1944. Antalet ukrainska offer överstiger inte 10 000. Att UPA bedrev en skoningslös kampanj mot polsk befolkning styrks av polska, tyska, sovjetiska och ukrainska källor.

Den ukrainska statsmakten och flera ledande ukrainska historiker avvisar polska slutsatser. De hävdar att morden ska ses som del av ett aggressivt inbördeskrig mellan ukrainska grupperingar som kämpade för ukrainsk självständighet och den polska hemmaarmén.

Massakrerna på den polska befolkningen har varit ett sår i relationerna mellan Warszawa och Kiev. 1997 gjorde dåvarande presidenterna Aleksander Kwasniewski och Leonid Kutjma en försonande gest. Det året undertecknade de en deklaration i Kiev som gick ut på ömsesidig förlåtelse för begångna oförrätter. De avtäckte även monument till minne av offren och 2002 fördömde Kwasniewski tvångsförflyttningen av ukrainare. Kutjma besvarade inte den handlingen med att fördöma morden på polacker.

ANNONS

Efterföljarna Viktor Jusjtjenko och Lech Kaczynski, som båda blev presidenter 2005, vidmakthöll en vänskaplig anda i början. Men snart började saker och ting vittra. Jusjtjenko var västorienterad och strävade efter att föra Ukraina närmare EU och NATO. Historiepolitiskt innebar detta att sovjetiska hjältar skulle ersättas av ukrainska och här kom rehabiliteringen av OUN-UPA in.

Organisationens fascistoida åskådningar tonades ner och övergreppen mot polacker utmålades som beklagliga följder av ett hjärtlöst inbördeskrig. UPA utmålades även som räddare av judar. Monument av Stepan Bandera, ledare för OUN-B fram till sin internering i tyskt koncentrationsläger 1941, anlades och ett frimärke togs fram till hans ära. 2015 antog det ukrainska parlamentet en lag som reglerar hyllningar till ukrainska nationalistgrupperingar under kriget. Lagen gör det straffbart att offentligt skymfa UPA eller att förneka och förminska dess kamp för ett självständigt Ukraina.

Polsk reaktion kom sommaren 2016. Då antog det polska parlamentet en resolution som betecknade massmorden som folkmord. I samma resolution finns också ett stycke om att polska hämndaktioner inte får ignoreras eller relativiseras. Även då förekom ukrainska protester, som alltså upprepades i år när den omtalade polska lagändringen röstades genom.

Hur ska, vad Torsten Kävlemark lite dramatiskt kallar "historiekrig", i vissa delar av Europa hanteras? I avslutningen till sin kulturtext föreslår han att Sverige agerar inom ramen för EU och gör det tydligt för såväl befintliga som potentiella medlemsländer i det forna öst att statlig historieförfalskning är oacceptabel.

ANNONS

Detta kan bara någon som inte begriper vare sig polsk eller ukrainsk mentalitet rekommendera. Polen och Ukraina måste lösa detta utan extern inblandning. Polen har i åratal varit Ukrainas främsta ambassadör i väst och åtskilliga gånger uttryckt sitt stöd för ukrainskt medlemskap i EU och NATO.

Länderna har också förts samman av den omfattande ukrainska emigrationen till Polen. Därför är det synd att en i övrigt exemplarisk relation förpestas av en onödig historiepolitisk schism som får näring av missriktad patriotism och dåligt nationellt självförtroende. Lyhördhet, inre dialog och ett avslut på oskicket att använda historien som politiskt slagträ är vägen framåt.

ANNONS