Häromveckan lämnade ett konsortium av landets mest kända byggare, arkitekter och konsulter ifrån sig en samling dokument som förklarade hur de ville ”utveckla” stadens evenemangsdistrikt. Resultatet var ett förslag där arenor, bostäder, hus och hotell klämts in med skohorn på alla tänkbara platser i området. För att ens ha en chans att fullfölja projektet krävs dock så komplicerade rockader och omplaceringar av simhallar, fotbollsplaner och hockeyrinkar att den redan utdragna tidsplanen fram till 2025 verkade helt orealistisk. Som en bekräftelse på hur omöjlig situationen är sköts sedan presentationen av kommunens egen utredning av området upp till hösten.
Orsaken till röran är att det finns en elefant i rummet, som politikerna bestämde att man inte fick tala om när utredningarna startade. Elefanten har gestalt av en sägenomspunnen betongkoloss. Där slog Ingo Johansson ut Eddie Machen innan publiken hade hunnit genom grindarna. Lite senare gjorde Kurre Hamrin ett mål som ingen svensk över 70 år någonsin kan glömma. På 1980-talet var den platsen för ett par Springsteen konserter som i minnets skimmer fått karaktären av religiösa väckelsemöten. Storhetstiden avslutades med ett friidrotts VM som blev en makalös folkfest.
Men sedan dess har tiden varit obarmhärtig mot kolossen. Idrotten är borta och det enda som är unikt med Ullevi idag är att det är världens mest omoderna storstadion. Konkurrensen med de moderna arenorna i Stockholm gör inte bara att fler konserter hamnar någon annanstans – det gör också att villkoren för att få evenemang till Göteborg hårdnat. Paradoxalt nog innebär det att Got Events underskott blir större ju fler arrangemang som kommer till stan. För att slippa tala om förlusterna brukar det talas om ”turistiska inkomster”, men sättet de räknas ut på verkar förutsätta att alla stans hotell och restauranger skulle stå tomma om inte Bruce Springsteen kom till stan.
Men det går också att göra grova uppskattningar av priset för Ullevi-fridlysningen. Förra året förlorade det haltande Got Event 170 miljoner och de totala förlusterna de sista tio åren närmar sig 1200 miljoner. Det är ungefär lika mycket pengar som man får in i hyra från 10000 normallägenheter under ett år. Markvärdet för den gigantiska tomten ligger lågt räknat kring 2000 miljoner, vilket ska jämföras med de enorma förlusterna. Till det kommer den löpande köpkraft och skatteintäkter som skulle tillföras från något tusental permanent boende på platsen. I praktiken blockerar dessutom Ullevi samtliga nybyggnadsförslagen i området, vilket betyder att alla konsortier och planerande tjänstemän gång efter annan fastnar i ett hopplöst rundskyfflande av anläggningar som är tänkta att placeras på alla tänkbara och otänkbara platser i vår stad.
Men Ullevi är ett symptom på något betydligt allvarligare. Ett gruskast från betongkolossen ligger en Hed som reserverades för fotboll och parkeringar när stan indelades i trafikzoner. Nu är den öde platsen förbehållen för dessa två aktiviteter för all framtid. Nere vid älven ligger ett värmekraftverk som egentligen inte behövs, men som fått vara kvar för att Energibolaget menade att området var deras av hävd och tradition. Eftersom också spårvagnen skulle ha en rejäl bit av området, blev nästan inget av Skeppsbron kvar att bygga på. Vänder man näsan åt andra hållet finns en stor tom kaj som gränsar till stans mest attraktiva stadsdel. Överallt annars hade den varit bebyggd sedan länge, men här tillhör marken av tradition Det Stora Färjerederiet. För säkerhets skull är också själva älven fridlyst, så att några timmerbåtar ska kunna tuffa upp till Vänern.
Sådär kan man resonera sig runt hela den centrala stan, men upprepningarna blir bara trista. Stadsbyggnadsmässigt präglas Göteborg sedan sex decennier av segregation och medelklassutflyttning till kranskommunerna. Det står nu också klart att när centrum är på väg att flytta tvärs över älven, med en okontrollerbar pendling och trafikökning som följd. Den verkliga frågan blir då hur många heliga reservat en sådan stad verkligen har råd med.
