I kölvattnet efter Uppdrag Gransknings reportage om skatteplanering startades en debatt som borde pågå fram till valrörelsen. Leif Östlings”vad fan får vi för pengarna”var slarvigt uttryckt, men sätter fingret på en fråga som jag tror att allt fler ställer sig. Sverige har bland världens högsta skatter. Inte minst beskattas genomsnittliga inkomster internationellt sett extremt högt i Sverige. Men har vi världens bästa välfärd? Har vi verkligen en bättre leverans från det offentliga än exempelvis Tyskland eller Kanada som har 15 respektive 25 procents lägre skattetryck?
En sak är säker, helt nöjda har vi inte skäl att vara. Under året har det rapporterats om företagare som lägger ner sin verksamhet på grund av omfattande kriminalitet som inte beivras, om våldtäkter och inbrott som inte utreds. Kostnaderna för vården ökar på många håll och ändå ökar köerna. Samtidigt sjunker resultaten i den svenska skolan trots att den kostar stora summor.
Från politiskt håll – från vänster till höger – är lösningen nästan alltid lite extra pengar. En vårdmiljard eller en skolmiljard. Saken är dock den att problemet sällan är pengarna, utan bristande styrning och gamla underlåtenhetssynder. Röster från såväl skolan som polisen har konstaterat att mer pengar knappast hjälper på kort sikt. Det finns helt enkelt inte en organisation som kan svälja mer.
En bärande del av samhällskontraktet är att det offentliga uppfyller sin del av åtagandet och medborgarna sin. Medborgarnas är att betala skatt och inte missbruka systemet. Det offentliga tillhandahåller i gengäld de tjänster som utlovats. Viktigast av dessa är polis, försvar och domstolar. Därefter följer skola och vård.
När det offentliga inte levererar så får vi vara utan, lösa det själva eller betala ytterligare en gång. När skolan brister är det inte en katastrof för den som har välutbildade föräldrar med tid, kunskap och engagemang att förmedla det som skolan inte levererar. Men för dem som kommer från utsatta hem är det en katastrof. För den som har råd bosätta sig i ett säkrare bostadsområde när man får inbrott i förrådet för andra gången eller kan flytta sin affärsverksamhet till tryggare trakter är problemet med kriminalitet hanterbart. För den som saknar medel och möjligheter är samhällets oförmåga ett gigantiskt svek. Men samhällskontraktet får inte vara graderat efter inkomst. Statens grundläggande skydd och leverans måste gälla alla lika.
Ska samhällskontraktet fungera så måste det för det första bäras upp av politiker och tjänstemän som tar ansvar för misslyckanden och adresserar problemen. Jag tvivlar inte på viljan eller engagemang. Men jag tvivlar på kompetensen och förmågan att prioritera. Det måste vara viktigare att vi har fungerande polis och domstolar än statliga myndigheter som ägnar sig åt att betala ut företagsstöd. Det måste vara viktigare för en kommun att tillhandahålla en fungerande skola än att driva mejeriverksamhet.
För det andra så måste det som görs utöver kärnåtaganden följas upp. Det är oacceptabelt att, för att ta ett exempel, miljonbelopp varje år slösas på myndigheten MUCF som med stora brister i sin internkontroll betalar ut miljonbelopp till föreningar som inte existerar eller som bedriver antidemokratisk verksamhet. Arbetsförmedlingen, som varje år omsätter 80 miljarder, kallades nyligen av en tidigare hög chef för ett svart hål. Samtidigt har vi ett skatteutjämningssystem som premierar vanskötsel och straffar sparsamhet. Det innebär att oansvariga kommuner kan slösa med andras pengar trots underskott. Göteborg tar emot 2,5 miljarder från skatteutjämningssystemet och använder pengarna bland annat till att köpa mjölkkor.
Skattepengar ska helt enkelt användas till på rätt sätt och till rätt saker. Men vad är rimliga offentliga åtaganden? Vad är stat och kommun lämpade att göra själva? Vad bör de låta bli och vad bör de lägga ut på andra att utföra? Det behöver vi debattera i Sverige. Bara på så sätt kan vi förnya och förstärka samhällskontraktet.
Christian Ekström är VD på Skattebetalarna.
