Rättvisa är ett märkligt ord. Det är ett ord vi lär oss tidigt i livet. "Det är inte rättvist" skriker de små barnen när lillebror fått en tesked mer glass på tallriken. Jag kommer från en familj med fem barn så jag har varit utsatt för denna typ av bråk ett otal antal gånger. Och jag hör samma sak när mina barn tjafsar.
Men vad är rättvisa egentligen? I ett land som i över sjuttio år har präglats av millimeterrättviseideologi är det att sticka ut hakan att hävda att rättvisa inte alls handlar om att alla ska få lika mycket på tallriken. Man kan ju lika gärna hävda att det snarast är orättvist att den som inte försöker göra rätt för sig per automatik ska ha ens i närheten av vad någon som sliter dag ut och dag in får. Ändå landar debatten hela tiden i att det är girigt att försöka tjäna pengar En åsikt som också vår finansminister tydligt företrätt på senare tid.
Alltför många företrädare i riksdagen tycks ha anammat en föreställning som liknar det förfördelade barnets rättvisetänkande, snarare än en mognare definition. Därför blir det alltid lite dålig stämning när någon helt sakligt korrekt påtalar att vi arbetstagare i Sverige lågt räknat betalar cirka två tredjedelar av allt vi tjänar i skatt.
Tråkigt nog finns det ingen rättvisa. Ingenting i naturen är rättvist. Vi föds med olika förutsättningar, vi råkar hamna i olika miljöer och vi förväntar oss olika saker av livet. Att söka en slags kollektiv enhetlig rättvisa blir då en barnslig strategi som inte kommer leda till att vi får det bättre. De försök till kollektiv statlig rättvisa som genomförts historiskt har fråntagit medborgarna alla incitament. Slutstationen på en sådan resa leder till dystopisk misär.
Det är naturligtvis inte rättvist att ta från de rika och ge till de fattiga. Det är djupt orättvist. Därmed inte sagt att man inte ska dela med sig. Grunden för ett samhälle där man värnar sina svaga bygger nämligen inte alls på rättvisa utan på välvilja. Välvilja är att frivilligt ge till de som inte kan förtjäna något, men inte till alla de som själva skulle kunna styra sina liv. Att kravlöst ge bort sin egen förtjänst till någon som bättre kunde ha tagit hand om sig själv är bara dumhet.
Inte bara eftersom det i grunden är fundamentalt orättvist att ge bort det man tjänar till någon som inte förtjänat det. Än viktigare är det att det leder till att den som inte behöver ställas till svars och därmed slipper kraven från livet faktiskt mår sämre rent psykiskt.
Jag återkommer ständigt till några saker som man enligt vetenskapen vet gör att vi människor mår bra. Man bör försöka skapa sig en känsla av socialt sammanhang, men ingen känner sig inkluderad av att ständigt förvänta sig millimeterrättvisa utan att själv ha gjort något för att förtjäna det. En annan sak som gör att vi människor mår bra är att göra saker som gör att man känner sig duglig. Och det är faktiskt närmast motsatsen till vad man får av att ta emot en kravlös välvilja. De som inte kan ta hand om sig själva av olika skäl ska vi självklart ändå hjälpa, men vägen till att skapa ett större välmående för alla de andra går inte via en orättvis omfördelning av pengar utan genom att lära människor att de själva kan styra sitt liv.
