I lågstadiet räknade man äpplen. Idag räknas det ofta istället äpplen och päron. Det gör att samhällsdebatten blir därefter. 2012 gjordes undersökningen Utanförskapets karta – en uppföljning. I den räknade man ut hur många som bor i så kallade utanförskapsområden. Det fanns då 186 sådana områden där det bodde 566 000 människor. Antalet områden har ökat. 1990 fanns det tre stycken. Det illustrerar den fullkomligt havererade integrationen som skett de senaste decennierna.
De som bor i utanförskapsområden är till stor del människor som kommit hit från andra länder och som inte får någon chans att integreras. En mycket problematisk utveckling. Att anse något annat är inte bara dumt, utan närmast oförskämt mot alla människor som hamnat på dessa platser.
Självklart är inte allt negativt med att växa upp i dessa områden. De allra flesta som bor så är normala personer. Men de kriminella har för mycket makt. Jag diskuterade för någon vecka sedan frågan om utanförskap med en vän som kommer från Rinkeby utanför Stockholm. Han jämförde sin uppväxtort med grannorten Tensta. Han tyckte det var klart bättre i Rinkeby, för där har maffian kontroll över situationen, till skillnad från i Tensta där ungdomsgängen saboterar civilsamhället med stenkastning mot ambulanser och annat djävulskap.
Mycket av debatten kring utanförskapsområden hamnar i ett verbalt skyttegravskrig mellan de som anser att förorten blivit alltmer livsfarlig och de som menar att en sådan beskrivning är alarmistisk och - om uttrycket tillåter - trygghetsnarkoman. De senare kan tryggt vila på statistik från BRÅ som tydligt visar att våldsbrotten minskat de senaste decennierna. Det är ett faktum att det är allt säkrare att leva i Sverige.
Som debatten kommit att föras har dock båda sidor fel. Eller om man vill vara snäll; båda har rätt. För att illustrera det måste man räkna äpplen för sig och päron för sig och sluta blanda ihop dem. Vi är knappt 10 miljoner människor i Sverige och för lite färre än 19/20-delar av befolkningen minskar brotten. Det blir alltså verkligen allt tryggare för knappt 95 % av oss. Sen kommer det som folk inte riktigt förefaller förstå.
Även om våldsbrotten då samtidigt skulle öka med så mycket som – låt säga - 15 gånger för de 566 000 människor som bor i utanförskapsområdena så kommer det ändå inte synas i BRÅs statistik. Detta då 566 000 människor är så få i förhållande till 10 miljoner. Så till och med en hypotetiskt extremt kraftig ökning kommer att drunkna i den stora massans minskning. Förhoppningsvis rör det sig inte om 15 gångers ökning, men sedan 2002 har det skett en kraftig ökning av våldsbrott i utanförskapsområden. Detta är ett gigantiskt samhällsproblem.
Så nästa gång man diskuterar våldsbrott i utanförskapsområden bör man fundera på hur man ska lösa problemet. Inte sopa det under mattan. Det är ingen som vinner på en sådan hållning. Visst ökar tryggheten, men samtidigt finns det stora problem på många håll. Att inte våga se det är att svika alla de laglydiga människor som bor där kriminella och ligister tagit lagen i egna händer.
