När uppfostran kommit att bli liktydigt med kompisskap och kravställande ses som maktmissbruk är det svårt att inte dras med i en allmän förslappning av rutiner.
I kombination med att båda föräldrarna oftast arbetar och därmed också är trötta när de kommer hem för att uppfostra barnen riskerar allt att gå riktigt illa.
I en kultur där barnen alltid ska stå i centrum och där föräldrarna förväntas möta barnen på barnens nivå är det närmast omöjligt att vara alla till lags. Det blir barnen som dikterar villkoren för vuxenvärlden. Om barnen vill ha spaghetti och köttbullar till middag är det svårt för många att stå emot. Man orkar inte höra tjatet och man vill så gärna ha glada och nöjda barn – om så bara en liten stund innan läggdags.
Vill barnen se på teve under måltiden är det säkrast att de får det. De kan ju bli så arga annars. Och det är obehagligt att behöva styra upp ett ilsket barn när man är trött och sliten. Vill barnen spela på sin iPad fram till midnatt kan också det vara nog så svårt att stävja. Man intalar sig att det inte gör så mycket och visst är det egentligen kreativt med dataspel…
När familjen ska umgås står barnen i centrum. I början av förhållandet eftersom de är det bästa beviset på föräldrarnas kärlek till varandra och efter ett tag - allt som oftast - som en flykt från den andre förälderns krävande personlighet. Bråk uppstår i alla förhållanden och ofta handlar de om hur man ska uppfostra barnen. Det är inget konstigt med det, men frågan är hur man ska hantera det. Hur står man enade som föräldrar mot barnen när en sådan enhet ofta beskrivs som översitteri.
Istället löser man problemet genom att varje dag fokusera på sina små envåldshärskare. Mammor och pappor slår knut på sig själva i hur de ska försöka roa barnen eller leka med dem så att de blir kreativa och stimulerade. Och inte få utbrott. Sällan får barnen leka själva eller roa sig bäst de vill. Om de inte glor på teve eller spelar dator förstås. Då får de stackars föräldrarna lite egentid.
Men inte länge. För ett flertal studier från olika länder i västvärlden visar att barn idag sover i genomsnitt minst en timme mindre per natt jämfört med barn för 30 år sedan. Så den korta tid som föräldrarna köper sig när barnen sitter framför skärmar är knappast tid för tvåsamhet mellan de vuxna.
Det är väl mer troligt att föräldrarna själva låser in sig i var sitt rum framför någon skärm och bara pustar ut. Och sen sitter de där tills barnen, alldeles för sent, ska gå och lägga sig. Barnen är då så övertrötta att de blir griniga och inte kan eller vill sova själva. Med uttröttade barn och föräldrarna utless är en sak säker.
I en sådan miljö lär det inte bli tid eller lust till någon sexuell aktivitet framåt kvällen. Och skulle mot förmodan andan ändå falla på så finns det inte plats när barnen tagit makten även i sovrummet. Där ligger de och snarkar i föräldrarnas säng med varsin påslagen mobiltelefon i famnen.
Nästan hälften av alla giftermål slutar med skilsmässa. Kanske inte så konstigt när kravlöshet är den moderna barnuppfostringens ledstjärna.
