Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Eberhard: Är det rättvist att trängas?

Ska den som har ADHD få gå före i kön till tivolit, undrar gästkolumnisten David Eberhard.

Det är mycket positivt att man i dagens samhälle kan hjälpa allt fler personer med psykiatriska problem som tidigare innebar ett livslångt lidande. Ett sådant tillstånd är ADHD. Personer med uttalad ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet hamnar ofta i situationer som gör att de har svårt att klara av ett normalt liv. Speciellt krävande är det i ett modernt samhälle när man behöver kunna koncentrera sig för i stort sett alla slags arbeten. Tack och lov kan man numera få bra hjälp med såväl medicin, hjälpmedel och i viss mån psykoterapeutiska åtgärder. 

Många med ADHD har uttalade och svåra problem. Dock är problematiken normalfördelad och gränsen för vad som anses vara onormalt har förskjutits allt närmare mitten på normalfördelningskurvan. Alltså blir allt fler diagnostiserade med allt mindre uttalade symptom. I dag behandlar vi och sätter diagnos på personer som för femtio år sedan skulle ha ansetts fullkomligt normala. 

Majoriteten är i stort sett normala individer som har vissa begränsningar i givna situationer. När vi inom psykiatrin ställer denna typ av diagnoser är det viktigt att också tydligt påtala att diagnosen ADHD inte på något sätt fråntar människor ansvar för sina handlingar. Detta gäller också personer med svårare problematik. Även om du har svårt att fokusera och finner det outhärdligt att inte följa första bästa impuls så kan man inte skylla på det för att saker går snett. Slutsatsen blir självklart att man ska få hjälp, men diagnosen kan inte heller låta en få orimliga rättigheter eller frånta en de skyldigheter som åligger oss alla. En sådan strategi vore förödande för personers möjlighet att faktiskt förberedas för och sedermera ingå i ett normalt vuxenliv.

Döm därför av min förvåning och bestörtning när jag fick ta del av nöjesfältet Gröna Lunds policy för personer med ADHD och motsvarande tillstånd. Den som inkommer med intyg kring sin diagnos (vilket alltså i nuläget cirka var tionde ungdom skulle kunna göra) kan få en stämpel som säger att han eller hon på grund av sin ADHD får gå före i kön till åkattraktionerna. Men lugn alla köande småbarnsföräldrar. De får endast ta med tre kompisar… 

Jag kollade upp denna absurditet och fann att ett motsvarande, men något mindre generöst, system också finns på Liseberg. Det innebär alltså att när vanliga människor har betalat dyra pengar för att gå på nöjesfält och står i timslånga köer får de snällt finna sig i att släppa förbi ungdomsgäng med diagnoser som ger dem carte blanche att tränga sig, eftersom dessa inte gillar att stå i kö. Man får på båda nöjesfälten ta med sig en ledsagare som får åka gratis. Det är begripligt att låta människor med utvecklingsstörning ha med sig en ledsagare, men personer med ADHD-diagnos kan i dag mycket väl ha en examen från Chalmers. Många kallar sitt tillstånd för en funktionsskillnad. En skillnad som uppenbarligen är bra att ta till när man ska gå på tivoli.

Om man skriker och gormar tillräckligt högt i världens mest kravlösa land så får man precis som man vill. Så blir det när normen är att inte ställa krav. 

 

Mest läst