I dag infaller skattefridagen – den dagen på året då en genomsnittlig inkomsttagare tjänat ihop till alla årets skatter.
Datumet, som tagits fram av Skattebetalarnas förening, är ett dynamiskt mått på det totala skattetrycket för en genomsnittlig inkomsttagare (vilket motsvarar en månadsinkomst på drygt 30 000 kronor före skatt, exklusive semesterersättning). Ju senare på året som skattefridagen infaller, desto högre skattetryck – och vice versa. Genom att sätta datumet i ett längre tidsperspektiv kan man också se hur skattetrycket förändrats över tid.
År 2006 inföll skattefridagen så sent som 8 augusti. Tack vare stora skattereformer från den moderatledda alliansregeringen hade dagen åtta år senare – år 2014 – flyttats till 16 juli. Det motsvarar en förändring i skatteandel från 59,9 procent av lönen till 53,7. En positiv utveckling, men notera att det då fortfarande var en bit kvar till att få behålla hälften av det man tjänat ihop.
Sedan blev det maktskifte. I valrörelsen hördes löften från den nuvarande regeringen om att skatten inte skulle höjas för vanliga inkomsttagare. Trots det infaller skattefridagen i år tre dagar senare än när Stefan Löfven (S) tillträdde som statsminister. För höginkomsttagare infaller skattefridagen först 16 augusti, vilket är fyra dagar senare än år 2014.
Även låginkomsttagare – räknat på en månadslön på drygt 20 000 kronor – har drabbats av skattehöjningar: För dem inföll skattefridagen 14 juli, vilket är tre dagar senare än år 2014. Detta är värt att ha i åtanke när det från statsministerns sida pratas om vikten av att minska klyftor: Genom att öka skatten mer för höginkomsttagare än för medel- och låginkomsttagare har man minskat dessa något, menallahar fått mindre kvar i plånboken.
Samtidigt som skatterna blivit allt högre har statens förmåga att upprätthålla lag och ordning blivit allt sämreliksomdess förmåga att leverera en välfärdavfullgod kvalitet: Antalet särskilt utsatta områden har ökat och polisen löser färre brott. Vårdköerna växer, överbeläggningarna på sjukhusen har ökat varje år sedan 2013 (då SKL började samla in data) och antalet utlokaliseringar har ökat vilket leder till fler vårdskador – för att bara ta några exempel på hur staten inte uppfyller sin del av samhällskontraktet.
Hur kan den rödgröna regeringen motivera att såväl låg- som medelinkomsttagare ska betala allt mer, samtidigt som vi får mindre tillbaka?
