Den avhoppade miljöpartisten, Carl Schlyter, en profil i partiet och mångårig Europaparlamentariker, lanserade i veckan sin nyskapelse ”Partiet Vändpunkt.” Bland partiets grundare finns bland andra flera forskare.
Schlyters linje kan beskrivas som ”back to basics” på miljöpartistiska: Partiet som startade som ett radikalt civilisationskritiskt parti, vars skäggiga företrädare dansade samba in i riksdagen, och slutade som ett hippt innerstadsparti med en leende Alice Bah Kuhnke på olika galapremiärer som affischnamn.
Partiet Vändpunkt lanserade ett kapitalismkritiskt och radikalt miljöprogram på DN Debatt i torsdags, med ett innehåll som för tankarna till det gamla Mp, anno 1981. Det kan nog gå hem – åtminstone i vissa kretsar – i tider där 16-åriga Greta Thunberg, med sin uppmaning till världen att drabbas av panik inför miljöhoten, upphöjts till nationalikon av stora delar av det etablerade Sverige.
Schlyter är en både tänkande och karismatisk idealist. Frågan är hur många gräsrötter han kan räkna hem. Intellektuella tenderar att stå där med insikten att det inte räcker att skriva manifest för att vinna val, eller för att förändra samhället. Det krävs hårt jobb, organisationsförmåga, slagkraftighet och sammanhållning för att lyckas. Fiaskot för Feministiskt Initiativ i det senaste valet, trots till synes goda förutsättningar i spåren av Metoo och partistöd, talar sitt tydliga språk.
Risken är stor att det akademikertunga Partiet Vändpunkt går samma väg. Tidpunkten är ändå väl vald. När alla partier från den nyliberala ”mitten” till den identitetspolitiska vänstern kompromissat ihop sig, för att hålla ”populismen ute”, finns det utrymme för nya partier på den rödgröna kanten. Men de måste nog bara vara lite mer – just det, populistiska – än Schlyters skapelse för att ha en chans. Det är trots allt huvuden som räknas i en demokrati, inte vad som finns i dem.
