Tänka fritt är stort men tänka rätt är större. Devisen som hänger över ingången till Uppsala Universitets aula rimmar illa med akademins fundament, men verkar dessvärre inte alltid vara långt från den verklighet som råder innanför universitetens väggar. Emellanåt framkommer uppgifter om att oliktänkande motarbetas, nu senast på Stockholms Universitet. Detta varAcademic Rights Watch först att skriva om(29/4).
Johan Lundberg som är docent och lektor i litteraturvetenskap vid SU lämnade förra året in en ansökan om att bli befordrad till professor. Huruvida han är tillräckligt akademiskt meriterad kan inte undertecknad bedöma. Men de två sakkunniga som oberoende av varandra utsetts för ändamålet – Eva Hættner Aurelius som är professor emerita vid Lunds universitet och Claes Ahlund som är professor i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi – rekommenderar båda att Lundberg befordras till professor.
Trots detta föreslog Lärarförslagsnämnden i februari att Lundbergs ansökan skulle avslås. Skälen till detta framstår som märkliga:Bland annat handlar det om att han saknar en genomgången högskolepedagogisk kurs, något som inte är ett krav för befordran.
Vidare ägnas stor uppmärksamhet åt bokenLjusets fiender(Timbro2013)som Lundberg författat. Nämndenhävdaratt den möjligen inte är rent litteraturvetenskaplig, vilket kan läsas som ett av skälen till att han inte skulle vara tillräckligt meriterad. Detta trots att han även författat en rad andra verk.
Nämndens förfarande har ifrågasatts av akademiker som Mårten Schultz, professor i civilrätt, och Agnes Wold, professor i bakteriologi.
Det ligger nära till hands att tro att det är de tankar som framförs i Ljusets fiender (och på andra håll) som är problemet, snarare än att det skulle saknas meriter.Lundberg är en känd kritiker av postmodernistiska riktningar som bland annat finns representerade på hans egen institution.
Nämnden har kommit med ännu ett yttrande där de underkänner de sakkunnigas utlåtanden, något de inte gjorde från första början. Antagligen för att det inte går att bortse från de sakkunnigas rekommendationer utan att indirekt underkänna dem. I stället för att följa rekommendationerna väljer man då att ifrågasätta de sakkunniga.
Ärendet är ännu inte avgjort men nämndens agerande är på många sätt skrämmande. Signalen som skickas till andra akademiker är att det kan straffa sig att inte följa den rådande åsiktsnormen; antingen bör man hålla tyst, eller så har man inget att hämta i universitetsvärlden. Oavsett hur det går i det enskilda fallet riskerar det att få konsekvenser förakademikers roll idet offentliga samtalet.
