Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det politikerna aldrig pratar om

Att ett barn från Somalia klarar sig sämre i den svenska skolan än ett barn från Finland är inte konstigt, men det ignoreras ofta av dem som säger att skolan blivit sämre på att kompensera för elevernas bakgrund, skriver gästkolumnisten Isak Skogstad.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Efter en lång tid med sjunkande skolresultat var trendbrottet i 2015 års Pisa-mätning välkommet. Först utbröt så klart glädje bland såväl allmänhet som politiker, men den blev kortvarig då ett nytt orosmoln uppenbarade sig: Likvärdigheten i skolsystemet verkade ha försämrats.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sedan dess har det blivit en sanning att skolan har blivit sämre på att kompensera för elevernas bakgrund. Frågan är om det verkligen stämmer? Jag menar att det finns mycket som tyder på att det inte är hela sanningen.

Missförstå mig inte, att skillnaderna mellan inrikes och utrikes föddas betyg har ökat markant är inte något jag ifrågasätter. Det är ett faktum. Det har dessutom gått fort. Bara runt 2008 vidgades gapet med mer än 60 procent. Det kan inte förklaras av att de inrikes födda eleverna presterar bättre. I stället är det de utrikes födda eleverna som presterar allt sämre.

Vad beror det på? I debatten kan man få intrycket att det beror på sämre skolor. Fast det stämmer inte nödvändigtvis. Förklaringen verkar snarare ligga i att demografi vad gäller utrikes födda elever har förändrats påtagligt: Elever som har invandrat hit från andra länder kommer i en allt högre utsträckning från utvecklingsländer med dåliga skolsystem och de anländer i en allt senare ålder.

Faktum är att forskare funnit att det vidgade gapet mellan inrikes och utrikes födda elever helt försvann när de kontrollerade för elevernas ursprungsregioner och ankomstålder. Det är inte konstigt. För att ta ett exempel kan nämnas att i början av 1990-talet utgjorde barn från våra nordiska grannländer cirka en tredjedel av samtliga utrikes födda elever i årskurs nio. I dag handlar det om mindre än fem procent.

Under 1990-talet kom i stället allt fler elever från andra europeiska länder utanför EU. Sedan inträffade ytterligare en påtaglig förändring omkring 2007. Då började i stället andelen elever från Asien och Afrika öka markant. Här finner vi elever från länder som hamnar i botten av Human Development Index, vilket är ett mått som ibland används för att bedöma länders skolkvalitet.

Exempelvis ökade andelen elever som invandrat från Irak, Afghanistan och Somalia (som samtliga hamnar i botten i HDI) från 6 procent år 1999 till hela 22 procent år 2015. (Skolverket, 2016)

Därtill har den genomsnittliga ankomståldern för utrikes födda elever ökat kraft under senare år, vilket kan förklaras av ökad flyktinginvandring. Elever från Afrika är exempelvis i genomsnitt drygt tio år när de anländer. Att sen ankomstålder är associerat med att utrikes födda elever klarar sig sämre i skolan är väl belagt i en mängd studier. (Böhlmark, 2010)

När politiker hävdar att skolan blivit sämre på att kompensera för elevernas bakgrund så far de inte nödvändigtvis med osanning, men de utelämnar viktig information. Som jag visar är det för svepande att tala om ”utrikes födda” som en homogen grupp. Att ett barn från Somalia klarar sig sämre i skolan än barn från Finland är inte konstigt. Det är tydligt att skolan behöver bli bättre på att utbilda dessa elever, men att för den sakens skull hävda att skolan har blivit sämre på det är inte alls lika självklart.