På min allra första föreläsning som universitetsstudent lärde jag mig ett nytt begrepp: ”diskurs”. Eller, lärde mig är nog fel ord, eftersom jag faktiskt inte förstod vad det riktigt betydde, trots att föreläsaren använde det hela tiden. Någonting med diskussion var det, men också något om språk, eller var det kanske tidsanda? ”Kontext” förbryllade också. Det verkade vara en ren synonym till ”sammanhang” – men så enkelt kunde det väl inte vara?
Först kände jag mig dum. Uppenbarligen var jag inte lika påläst som de andra studenter som nonchalant flikade in både diskurser och kontexter i sina till frågor maskerade miniföreläsningar.
Men med tiden har jag blivit irriterad. Varför försökte inte föreläsaren, på grundkursens första föreläsning, göra sig maximalt förstådd? Och varför envisas så många akademiker med att använda ett överdrivet invecklat språk?
Det vanliga försvaret är att vetenskapen kräver exakta facktermer. Gott så. Men den där diskursen verkar vara raka motsatsen. Till och med Svenska Akademin verkar i sin ordbok ha svårt att slå fast diskursens sanna natur. ”samtal,särsk. kring visst ämne och av formellare slag” skriver de, men lägger också till ”ofta äv. (med svårbestämd avgränsning) om förhärskande omständigheter, ideologi e.d.”
Svårbestämd avgränsning, som sagt. Man kan nästan misstänka att syftet med att använda sådana ord inte är exakthet, utan tvärtom, förvirring. Det akademiska språket blir till en rökridå som försvårar kritik och döljer banala eller oprecisa tankar.
Jag förstår struntpratets lockelse. Det brukar vara betydligt lättare att sälja in mina forskningsidéer till professorerna på institutionen än till min sambo – vanligt folk är mycket hårdare kritiker av irrelevanta och navelskådande frågeställningar. Bekvämt då att stänga ute alla som inte redan är med i klubben med hjälp av invecklat fackspråk; mycket enklare än att hitta på angelägna och begripliga idéer. Men då gör man inte sitt jobb som forskare.
Akademin är naturligtvis inte den enda platsen som plågas av det tomma pratet. I politiken har förmågan att säga ingenting med många ord upphöjts till konst. Vad sägs till exempel om “Att ta initiativ till att inleda en process för att skapa underlag till överväganden av den arten, är att påvisa handling”, som en socialdemokratisk politisk sekreterare twittrade för ett tag sedan.
Problemet är detsamma överallt, oavsett var det visar sig. Som poeten och professorn Esaias Tegnér uttryckte det: “Vad du ej kan säga, vet du ej: / med tanken ordet föds på mannens läppar: / det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”
När Brexitkampanjens Michael Gove förklarade att Storbritannien hade fått nog av experter blev det ett bryskt uppvaknande för många akademiker och politiker. Och visst är det allvarligt att vetenskap och sakkunskap likställs med allmänt tyckande. Men den som kallas att agera expert måste själv ta ansvar för att motarbeta elitism och otillgänglighet. Att sluta prata strunt är ett bra första steg.
