Flera politiker och opinionsbildare, företrädesvis till vänster i den svenska politiken, håller nu på att vattna ur och därmed relativisera TV4:s avslöjande om könssegregerade skolbussar (4/4). Man söker använda avslöjandet för att kritisera skolvalet i största allmänhet.
Till exempel vill ledarskribenten Anders Lindberg på Aftonbladet att S-kongressen ”på tal om TV4” ska fundera på att förbjuda religiösa friskolor.
LO-ekonomen Torbjörn Hållö länkar till avslöjandet på Twitter och skriver: ”Ansvaret för detta episka haveri är de partier som drev fram det svenska friskolesystemet.”
Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt skriver om samma händelse: ”Ytterligare ett oacceptabelt exempel. Vi ska inte ha några religiösa friskolor.”
Jonas Sjöstedts reaktion är förresten extra intressant. Sjöstedt har vid flera tillfällen sagt att hans politiska förebild är Rosa Parks, medborgarrättskämpen i USA som blev känd då hon satte sig långt fram i en buss i Alabama, det vill säga i den del av bussen som var reserverad för vita. Symboliken från det berömda fallet är mycket lik det aktuella avslöjandet i Sverige. Varför vill inte Jonas Sjöstedt se det?
Problemet i båda fallen är idéerna som leder till uppdelningen. I södra USA för femtio år sedan handlade det om en rasistisk idélära som konsekvent såg färgade som mindre värda än vita. I Sverige år 2017 handlar det om islamism som ser kvinnor som mindre värda än män. Att försöka göra om det till en svepande kritik mot friskolor eller ens mot konfessionella friskolor är att vilseleda.
I Sverige finns det 66 konfessionella friskolor och fler än 800 fristående grundskolor. Könssegregerade bussar är inget som utmärker dessa överlag. Att skendebatten ens uppstår har nog sin rot i att politikerna är rädda att beskyllas för islamofobi eller främlingsfientlighet om de riktar sig mot den ideologi som säger att flickor ska sitta bakom pojkar. I stället vill man snabbt gå över till ett ämne som faller mer inom den traditionella vänster-högerdebatten i Sverige.
Förlorarna är naturligtvis de flickor och kvinnor som bor i Sverige men lever sina liv under förtryck. Det är hur samhället kan stötta dem som debatten borde handla om. Det vi kan konstatera är att svenska politiker och myndigheter har varit för undfallande gentemot en egentligen ganska liten grupp islamistiskt sinnade personer. Det måste vi våga tala om, och inte låtsas som att skolvalet är problemet.
