Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Det är Europas kris som vi ser

Valresultatet i Turkiet och nyvalet i Storbritannien skvallrar på olika sätt om en förtroendekris för EU.

"Europa" som politiskt projekt och förebild har hamnat i sin hittills djupaste kris. Man kan se på de aktuella exemplen med det turkiska valet och det utlysta nyvalet i Storbritannien - skilda händelser i länder med olika politiska traditioner och olika relation till Europa. Men vad förenar? Jo, att det nu är opportunt att distansera sig från EU och Europa.

Den politiker som kan utmåla sig som den som står mest på kollisionskurs med EU kan förvänta sig att detta ger utdelning i röster från väljarna. Fler exempel lär följa inom kort - från Frankrike till exempel.

Men om man dröjer vid det turkiska och det brittiska exemplet blir det tydligt hur snabbt Europas aktie har fallit. Torypartiet har förvisso alltid haft en skeptisk syn på den europeiska integrationen. Men ännu under William Hague var Tories både för fortsatt EU-samarbete och till och med för att EU skulle samarbeta allt närmare med Turkiet. Hague var utrikesminister under Cameron fram till år 2014.

Nu är tonen en helt annan. När Theresa May på tisdagen utlyste nyval var argumentet att hon ville få ett parlament som var mindre splittrat i förhållandet till EU. May bad väljarna om hjälp emot de krafter som ville bromsa eller förhindra ett fullständigt brott med EU. Hon måste alltså räkna med att hårdast ton mot Bryssel ger störst inflytande.

I det turkiska exemplet är det i dag svårt att föreställa sig att Erdogan då han tog över som ledare för AKP under en tid bröt med partiets tradition av antiväst-retorik. Partiet lät sig då beskrivas som en slags muslimsk variant av kristdemokrater. Mellan åren 2007 och 2013 hade AKP observatörsplats i EPP-gruppen. EU-medlemskap var det mål som Erdogan ville förknippas med.

Denna period bör man nog inte påminna president Erdogan om i dag. Under valkampanjen som nu gett honom stark personlig makt och därmed brutit med Turkiets modernisering har Erdogan aktivt framställt sig som motpolen mot europeiskt inflytande. 

Så snabbt har det gått. För några år sedan försökte politiker både inom och utom unionen att åtminstone framstå som EU-vänner. Därmed hoppades de att lite av den framtidstro som människor satte till det europeiska samarbetet skulle falla på dem. Nu är det tvärtom. Samma väljare belönar samma politiker för att de i stället distanserar sig. EU är inte längre en magnet för människors förhoppningar om framtiden. 

Mest läst