Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Myndighet med ett nästan omöjligt uppdrag. Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Den omöjliga arbetsförmedlingen

Arbetsförmedlingen har idag stora problem. Men oavsett vem som ska försöka få de långtidsarbetslösa i jobb så kommer uppgiften inte bli lätt. Efterfrågan på lågkvalificerad arbetskraft är helt enkelt liten.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En gång i tiden fyllde Arbetsförmedlingen en rimlig funktion. Det var på den tiden Sverige hade en arbetslöshet runt 2-3 procent, vilket var det normala under stora delar av efterkrigstiden, ända fram till 1990-talet. Arbetslösheten var i praktiken obefintlig.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Även om många inte behövde vända sig till Arbetsförmedlingen för att få jobb kunde myndigheten sprida information och ibland hjälpa till med enklare omskolning. Inte minst industrin ropade länge på arbetskraft. Dagens arbetsmarknad ser väldigt annorlunda ut. Arbetslösheten har med några få års undantag pendlat mellan 6 och 8 procent sedan 1990-talet. Framförallt är det gruppen som står väldigt långt från arbetsmarknaden som växt.

Tre fjärdedelar – eller 272 000 personer – av de som är inskrivna på Arbetsförmedlingen räknas idag till gruppen med ”utsatt ställning på arbetsmarknaden”. En stor del av dem är nyanlända och sedan 2007 har gruppen mer än fördubblats.

Förutsättningarna för Arbetsförmedlingen att klara sin uppgift är därför minst sagt tuffa. Men resultatet är också häpnadsväckande dåligt. Endast 11 procent av de som byter jobb hittar det via Arbetsförmedlingen, och av dem är det nästan 90 procent som gör det via söksajten platsbanken. Utgår man istället från enkäter bland dem som varit inskrivna vid Arbetsförmedlingen är det 23 procent av dem som hittat jobb via myndigheten, varav hälften haft hjälp av myndighetens personal snarare än platsbanken.

Det är dock oklart hur många av dessa som skulle fått jobb ändå, hur många som tillhör de ”svåra fallen” eller hur många som fått subventionerade anställningar. De siffror som finns är dystra. Andelen nyanlända som får ett vanligt jobb utan subventioner efter två år hos AF är endast 7 procent, trots att det råder högkonjunktur. Andelen som gått vidare till studier är 4 procent. (Expressen 1/11 2018).

Regeringen och dess stödpartier, Centern och Liberalerna, planerar nu att göra om arbetsförmedlingen i grunden, enligt en beställar-utförarmodell (ett C-krav). Redan idag står privata aktörer för 60 procent av arbetsförmedlingens insatser, men med den nya modellen ska myndigheten bli en ren beställarorganisation.

Det återstår att se hur mycket nytta denna förändring kommer att göra. Forskningen på området (IFAU 12/12 2018) ger inget stöd för att privata utförare generellt lyckas vare sig bättre eller sämre. Vissa positiva effekter har dock konstaterats för just gruppen utrikes födda.

Avgörande är hur man lyckas utforma systemet och ställa krav på utförarna. Haveriet med ”jobbcoacherna” som skulle hjälpa nyanlända under alliansregeringen understryker detta. Coacherna kostade enorma summor pengar, skapade knappt några jobb och gödde grov kriminalitet, i vissa fall försökte de till och med rekrytera människor till terrorism.

Det bästa vore troligen om de företag som är i behov av yrkeskvalificerad arbetskraft själva kan stå för utbildning och arbetsträning, mot ersättning från staten. Men det är svårt att förvandla långtidsarbetslösa till yrkesskickliga arbetare. Det egentliga problemet är ett annat: Det finns inte någon större efterfrågan på den svenska arbetsmarknaden av arbetssökande med låga kvalifikationer.