Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Den obekväma demokratin

Den politiska historien visar tydligt att expertstyre är en illusion, att det inte finns några ”upplysta despoter”. Makt korrumperar alltid, och någon måste därför granska och kontrollera makthavarna, skriver gästkolumnisten och statsvetaren Anders Sundell.

Donald Trumps presidentvalskampanj, valseger och fortsatta attack på logik och fakta i det offentliga samtalet skakade om min syn på politiken. 

Kan folkstyret sägas fungera när en så sällsynt olämplig person väljs till världens mäktigaste ämbete? Och kan man ens begära att folk ska göra vettiga val när journalistiken får allt värre konkurrens från fejknyheter och propaganda?

Det är förståeligt att många längtar efter en professor som sätter ner foten och säger ”Det är ingen diskussion; jag har rätt och du har fel.” Att Trumps agenda ska underkännas av domstolarna, eller att Brexit ska ställas in på grund av någon byråkratisk teknikalitet. 

Inför Trumps tillträde diskuterades det i USA till och med om elektorerna som röstats fram i valet skulle bryta med väljarna och utse Clinton istället, för det allmänna bästa, givetvis. Och visst vore det bekvämt om dåliga beslut kunde korrigeras av någon expertinstans. Men trots populismens framgångar kan inte lösningen vara att begränsa folkinflytandet. 

I politiken är det trots allt väldigt få problem som har ett rätt eller fel svar. Istället handlar det nästan alltid om avvägningar mellan motstridiga värden; om att försöka välja det minst dåliga alternativet. För att göra det krävs kunskap och fakta, men också ideologiska principer och en moralisk kompass som vägledning. 

Som Barack Obama berättade i en intervju 2012: ”Ingenting som hamnar på mitt bord är helt lösbart. Annars hade någon annan löst det.” Sådana beslut kan inte läggas ut på experter.

Statsvetenskaplig forskning visar att väljare ofta är dåligt informerade, fäster vikt vid oväsentligheter och styrs av fördomar. Demokratiseringsprocesser är också stökiga och fulla av bakslag, och leder inte sällan till ökad korruption och instabilitet. 

Samtidigt är det min fasta övertygelse att det inte är en slump att de länder som uppnått den högsta levnadsstandarden och den största respekten för mänskliga fri- och rättigheter alla är demokratier.

Den politiska historien visar tydligt att expertstyre är en illusion, att det inte finns några ”upplysta despoter”. Makt korrumperar alltid, och någon måste därför granska och kontrollera makthavarna. Men vem ska vakta väktarna? Det enda sätt som visat sig fungera riktigt bra är att dela upp och sprida ut den yttersta makten i folket. 

Demokratins nyckel är att enskilda väljare inte har någon makt att tala om, men att vi tillsammans kan hålla presidenter och statsministrar ansvariga. Folkstyrets överlevnad måste bygga på fundamentet att besluten fattas av majoriteten, inte på att en bättre vetande minoritet ogiltigförklarar misshagliga beslut. Vill minoriteten bli en majoritet får den helt enkelt övertyga fler. 

Auktoritära populister gör orealistiska utfästelser, spelar på motsättningar, saboterar oberoende kontrollinstanser och försöker omöjliggöra kritik genom att förstöra det offentliga samtalet. En viktig del av skyddet mot sådana angrepp kommer från lagar och regler. De avgörande segrarna måste dock vinnas i vallokalen.

Mest läst