Om valet står mellan kapital och marknad å ena sidan, samt demokrati och medmänsklighet å den andra, så framstår valet som enkelt. Det här är också den bild som S-politikern Bijan Zainali försökte måla upp på GP Debatt i fredags (25/1).
Enligt Zainali växte välfärdsstaten fram för att vi alla gemensamt ville skapa goda värden för medborgarna, det vill säga oss själva. Det låter bra. Men det är inte så välfärdsstatens historia ser ut. Den svenska välfärdsstaten var ett svar på industrialiseringen och urbaniseringens konsekvenser. Den formades i en intressekamp. Men den formades faktiskt framförallt med syftet att öka den ekonomiska tillväxten, eller produktiviteten hos ”folkmaterialet”, som makarna Myrdal skulle ha uttryckt det. Att barnomsorg alltid prioriterats framför äldreomsorg är ett uttryck för detta synsätt.
Det vore orättvist att avfärda välfärdsstaten som en krass, manipulerande inrättning för att försörja företagen med frisk arbetskraft (sådan kritik finns). Men det är lika felaktigt att beskriva den som uttryck för en ädel idealism. Välfärdsstaten ger en grundtrygghet men den är också en del av vårt produktionssystem. Den kräver beskattat arbete (ofrihet) samtidigt som den ger trygghet (frihet).
Zainali säger sig vilja ha ”maximal effektivitet” i välfärden. Han är faktiskt också villig att släppa in marknadskrafter – om det sker under kontrollerade former. Men vilken sansad bedömare tycker egentligen annorlunda?
Marknadsmekanismer eller inte. Styrning är ofrånkomlig i all verksamhet. Sker den inte via marknaden måste den ske via intern administration, precis som inom ett företag. Det är inte en motsättning mellan pengar och medmänsklighet. Det är något mycket tråkigare. En pragmatisk kalkyl över hur man får mest "pang för pengarna" i en specifik verksamhet. Den kalkylen görs bäst utan en massa bombastiska, ideologiska övertoner. Ett råd som för övrigt kan riktas till politiker av alla färger
