Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Den nya åsiktskorridoren

Åsiktskorridoren revs aldrig. Den förflyttades bara till andra sidan byggnaden, skriver Padma Schrewelius.

Med en snabb titt i backspegeln är det lätt att konstatera att det var trångt i det som kallades ”åsiktskorridoren” för ett par år sedan. Vi vill absolut inte tillbaka till en tid när man, som dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M), blev dragen i örat om man pratade om volymer i invandringsdebatten. Ängslighetens epok måste förpassas till historieböckerna. Det var fördummande och, om det man ville uppnå var att inte spela Sverigedemokraterna i händerna, totalt kontraproduktivt.

Men nu när dessa segrar är vunna behöver vi se att det blivit överslag åt andra hållet. För blir de som för några år sedan upprördes av att vuxna personer lätt kunde passera som barn också upprörda nu när det visat sig att barn kan bedömas som vuxna? Detta då man uppenbarligen hellre fäller än friar när osäkerhet om en persons ålder råder, helt i motsats till vad man lovade när de medicinska åldersbedömningarna infördes (SVT 12/11).

Och blir de som 2015 upprördes när Rättviseförmedlingen sökte icke-vita till diverse jobbpositioner lika arga nu när Moderaterna vill kartlägga etniciteter på sexualförbrytare? I båda fallen delas människor kollektivistiskt upp efter ytliga parametrar och tvingas in i fack. Denna kategorisering blir lätt rasistisk. Och i båda fall uppstår gränsdragningsproblem kring vem som ska ses som vit eller svensk. Vad är ens en ”etnicitet”, och hur klassificeras det? Man kan inte vara kritisk mot det som kallas identitetspolitik och samtidigt försvara M:s utspel utan att hyckla.

Och hyckleriet har tyvärr pågått länge. Redan när jag började som ledarskribent för ett drygt år sedan noterade jag en bisarr lägermentalitet. Betydligt fler reagerade på så kallad antirasism eller feminism som slagit fel än på faktisk rasism och sexism. Jag var en av flera som pekade på problemen med godtycklighet i åldersbedömningar och riktade hård kritik mot identitetspolitiken – åsikter jag fortfarande står för. Visst fick jag en och annan sur kommentar, men framför allt möttes jag av jubel. 

Men när jag någon gång pekade på rasism blev det häpnadsväckande tyst, eller så började det direkt knorras om ”rasismen mot svenskarna då” eller om ”islamisterna”. Det var nästan det enda som intresserade den högljudda massan på internet. SD:s följarsvans måste få en eloge för att de alltid är aktiva i debatten när den stora majoriteten med mittenåsikter mest sitter tysta ner i båten.

Vi behöver fundera på vad utgångsläget är idag och inte bara köra på i vad som numera behöver betraktas som gamla hjulspår. Se vad som är denna nya tids ”åsiktskorridor”. Särskilt när personer som kritiserar den lätt får horder av hat och hot riktade mot sig.
Om vi inte om några år vill riskera att få en ännu mer obekväm samtidsdokumentär än ”Tvärvändningen” med titeln ”Normaliseringen” krävs en förnyad analys av vår tid. Åsiktskorridoren revs nämligen aldrig. Den förflyttades bara till andra sidan byggnaden.

 

Mest läst