Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Den lönsamma invandringen

När den grupp som inte arbetar är relativt liten är det inget större problem för samhället att hantera. Men den gruppen väntas bli större.

Utan invandring skulle svensk ekonomi få stora problem. Den slutsatsen drar SVT efter att ha sammanställt statistik som visar att sysselsättningen ökat med 244 000 personer de senaste nio åren – samtliga utrikes födda (26/3). 

Summan kan vid en första anblick framstå som lovande och föranleda slutsatser om att vi kanske inte har så stora integrationsproblem, trots allt. Men skenet bedrar. På samhällsnivå går det knappast att påstå att det går åt rätt håll – 244 000 nya jobb till trots.

Att sysselsättningen ökar med befolkningen är inte särskilt anmärkningsvärt. Som SVT själva nämner har antalet utrikes födda i arbetsför ålder ökat med över 400 000 personer under samma period som antalet sysselsatta ökat med 244 000. Sysselsättningsökningen bland utrikes födda motsvarar alltså bara ungefär 60 procent av de som kommit hit under samma tidsperiod.  

Dessa jobb bör därför inte betraktas som ett tecken på att integrationen börjar gå åt rätt håll. Eller – som slutsatsen SVT drar – att invandringen skulle vara lönsam, vilket inte sällan brukar anföras som ett argument för en generös migrationspolitik.

Vill man tala om invandring i termer av lönsamhet bör man dock titta på sysselsättningsgrader i procent, vilket är praxis, i stället för lösryckta siffror. Då träder en annan bild än den som SVT låter påskina; fler än hälften av de som är öppet arbetslösa är utrikes födda. Av 26 länder i Europa var Sverige år 2014 det land där skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda var störst; 15,3 procentenheter.

Det bör även nämnas att begreppet sysselsättning inte är synonymt med heltidsarbete. Rent tekniskt räcker det med att arbeta en timme i veckan för att i statistiken räknas som sysselsatt. Enligt Arbetsmarknadsekonomiska rådet är skillnaden i sysselsättning ännu större än vad man tidigare trott, eftersom utrikes födda i större utsträckning jobbar deltid, är visstidsanställda och ofta går på subventionerade anställningar (Metro 14/2).

Skulden ska inte läggas på de som kommit hit, som ofta vill göra rätt för sig men inte lyckas få ett jobb. Det förändrar emellertid inte det faktum att personer som inte arbetar de facto är en kostnad för samhället. Detta gäller oavsett om man är inrikes eller utrikes född, men eftersom sysselsättningen är mycket lägre bland utrikes födda är det naturligt att denna grupp hamnar i fokus. 

När den grupp som inte arbetar är relativt liten är detta inget större problem. Men när statistik visar att endast 6 av 10 av de flyktingar och anhöriginvandrare som kom hit 1997-1999 hade någon form av arbete efter tretton (!) år (SCB, 2015) går det inte att låtsas som att detta skulle vara oproblematiskt att hantera. I synnerhet inte med tanke på det stora antalet utrikes födda som kommit hit de senaste åren och det stora antalet som väntas framöver; de kommande fem åren beräknas summan av antalet nya asyltillstånd och inresta anhöriga uppgå till 250 000 (Migrationsverket 7/2). Om trenden håller i sig kommer en betydande andel av dessa hamna i utanförskap. Det är varken värdigt eller lönsamt och en verklighet som dagens politiska reformer inte har muskler nog att möta.

Mest läst