Den kulturellt efterblivne svensken

Det håller på att växa fram en klyfta i Sverige mellan en välutbildad och progressiv, om än inte nödvändigtvis bildad eller insiktsfull, elit med stödtrupper å ena sidan, och en stor del av befolkningen å den andra, skriver gästkolumnisten och ekonomihistorikern Håkan Boström.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Finns det en svensk kultur? Definitivt om man frågar det otal betraktare som genom åren beskrivit just den svenska kulturen. Det svenska ångestladdade, hämmade och stela samlivet gjordes världsberömt av Ingmar Bergman. Världens då modernaste land hade påtagligt svårt att hantera det urbana samlivet. Ett land av bönder som just flyttat in till stan, men behållit stövlarna på.

Statistikern Gustav Sundbärg fångade redan i ”Det svenska folklynnet” 1911 några ökända svenska karaktärsdrag: naiviteten (”att vara blåögd”), konformismen (”den kungliga svenska avundsjukan”), och så den förmenta självförnekelsen, bristen på svensk nationalkänsla.

Det här är drag som går igen i beskrivningen av svenskarna. Högerkritiker har gärna velat se den svenska konformismen och själlösheten som produkten av socialdemokratisk hegemoni. Den brittiske, konservative journalisten Roland Huntford hävdade 1971 i boken ”The New Totalitarians” att den svenska staten med hjälp av ”mjuk” psykologisk och ideologisk påverkan lyckats bättre än de kommunistiska öststaterna – som mer förlitat sig på rå propaganda och våld – med att manipulera sina medborgare till underkastelse.

ANNONS

Den amerikanska skribenten Susan Sontag menade emellertid, i en utförlig beskrivning av Sverige ett par år före Huntford, att den svenska särarten var kulturell snarare än följden av medveten politik. Kulturen hade föregått politiken. Sontags bild av Sverige är inte särskilt smickrande, trots att hon vistats här under privilegierade omständigheter och beundrade den svenska politiska modellen.

Sontag beskriver närmast en mänsklig dystopi, där den höga materiella standarden ställs mot en utpräglad själslig fattigdom. Domen är hård. Svenskarna präglas av en neurotisk oförmåga till mänsklig värme och samlevnad, en emotionell efterblivenhet som tar sig uttryck i moralistisk självgodhet samt en barnslig självupptagenhet. Svensken saknar vidare finess, liksom förståelse för tillvarons komplexitet.

Man kan diskutera i vilken mån denna bild stämde, eller stämmer. Men när BBC förra året intervjuade människor som flyttat till Stockholm från andra delar av Europa återkom samma gamla teman.

Även om inte alla är lika negativa till det svenska så är det ingen utomstående som förnekar förekomsten av en svensk kultur. Enbart svenskar, inte minst elitens journalister och proffstyckare, förnekar kulturen såsom något omätbart. Svenskens fixering vid siffror (och pengar) såg Susan Sontag som ett uttryck för svårigheten att hantera känslor - en brist på självinsikt.

I ett påtagligt homogent land är behovet av att tala om kultur och identitet mindre. Men Sverige är inte länge homogent, utan splittrat. Inte bara i ekonomiska termer – utan i kulturella. Då talar jag inte om invandrare kontra svenskar.

ANNONS

Jag talar om den klyfta som håller på att växa fram mellan en välutbildad och progressiv, om än inte nödvändigtvis bildad eller insiktsfull, elit med stödtrupper å ena sidan, och en stor del av befolkningen å den andra. Svensken kommer nog att tvingas lära sig tala om kultur, känslor och identitet till sist.

ANNONS