Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Demokratins seger och kris

När statsvetarnestorn, Herbert Tingsten, gav ut Demokratiens seger och kris 1933 hade demokratin bara drygt ett decennium på nacken och var starkt ifrågasatt. För att kunna försvara demokratin måste vi förstå dess natur: att den är långsam, sval och erkänner intressemotsättningar, skriver gästskribenten Mattias Hessérus

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

”Inom de intellektuella grupper, som skriva och läsa politiska böcker, synes man på många håll icke kunna hämta sig från förvåningen över, att det formella folkstyret icke är ett värn mot djupgående och våldsamma konflikter…” Så skrev statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten i Demokratiens seger och kris utgiven 1933. I Sverige hade väljarna sedan 1921, då kvinnor för första gången fick rösta i allmänna val, sett nio regeringar följa på varandra. Kortvariga politiska allianser och taktikspel inom både höger- och vänsterblocket hade försatt Sverige i ett närmast permanent tillstånd av regeringskris. Även den mest övertygade demokrat kunde 1933 tvivla på det nya parlamentariska systemets effektivitet när det gällde att lösa politiska tvister.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Under 2018 har än en gång många intellektuella med förvåning tvingats analysera oväntade politiska skeenden. I Sverige har vi genomlevt en höst av politisk lamslagenhet, i Storbritannien har Brexitförhandlingar havererat och i Frankrike har vi sett kravaller i protest mot president Macrons liberala politik. Är det en ”demokratiens kris”, likt den Tingsten noterade 1933, som vi upplever?

Demokratiens seger och kris gavs ut som en del av den populärvetenskapliga serien Vår egen tids historia. På sjuhundra sidor behandlar Tingsten det demokratiska och det totalitära politiskteoretiska tänkandet historiskt och i hans samtid, samt den författningspolitiska utvecklingen på global nivå mellan 1880 och 1930.

När Tingsten skriver Demokratiens seger och kris var den akademiska världen splittrad i frågan om värdet av det demokratiska systemet som styrelseform. Etablerade statsvetare i både Tyskland och Italien hävdade exempelvis att diktaturen hade bättre förutsättningar än parlamentarismen att tolka ”folkviljan”. I Sverige fanns fortfarande forskare som menade att ”folkets röst” tydligare kunde kanaliseras genom en monark eller en folkhjälte än genom allmänna val.

Tingsten var demokrat men inte idealist. Han trodde inte på en ideal statsform men ansåg att demokratin hade bäst förutsättningar jämfört med andra styrelseformer att överbrygga sociala motsättningar. Det har dock inte rått brist på idealister bland demokratins teoretiker. Utilitarismens upphovsman Jeremy Bentham (1748-1832) menade att den representativa demokratin och parlamentarismen skulle leda till ”största möjliga lycka för största möjliga antal” och att absolut sanning kunde nås via demokratisk diskussion: ”I parlamentet mötas idéerna, deras kontakt slår gnistor, och klarhet uppstår”.

Hundra år efter Benthams död hade utilitarismens förhoppningar kommit på skam. Att nå konsensus i demokratiska församlingar hade visat sig vara problematiskt, att skapa ”lycka” ur politiska beslut svårt, och att en allmänt delad idé om sant och rätt skulle uppstå ur parlamentariska förhandlingar framstod närmast som komiskt. Tingsten avfärdar Benthams hela tänkande i en mening: ”På de många oriktiga förutsättningar, som i själva verket ligga dolda i Benthams primära postulat, skola vi ej närmare ingå”.

Tingsten lägger viss skuld för demokratins kris under det tidiga 1930-talet på liberala intellektuella. Han menar att de hade fungerat som en ”litterär stormtrupp” under demokratiseringskampen men sedan förlorat sitt ”politiska patos” när demokratiseringen väl var genomförd. När problem uppstod förmådde de inte presentera ändamålsenliga lösningar.

För att förstå varför demokratin sedan dess införande återkommande har ifrågasatts och under vissa perioder haft svårt att fungera tillfredsställande måste man analysera demokratins karaktär och form. Man kan ur Tingstens beskrivning utläsa tre karakteristika som kännetecknar det demokratiska systemet.

För det första: Demokratin är i grunden ”en konservativ statsform”. Radikala reformer kan bara genomföras gradvis och på lång sikt. Lagstiftaren måste gå varsamt fram och försäkra sig om att en majoritet av folket är övertygad om en åtgärds lämplighet innan den verkställs. Demokratin kan inte hantera snabb omdaning utan att oro uppstår.

För det andra: Demokratins temperament är svalt. Tingsten gör en intressant anmärkning när han noterar att den politiker som har ”en stark övertygelse om sitt programs värde” får svårt att bedriva politik inom det demokratiska systemet. En passionerad politisk övertygelse kan förhindra kompromisser och stå i vägen för ett givande och tagande inom det demokratiska systemet. För idealisten och fanatikern som brinner för att förändra samhället uppstår därför snart frågan, skriver Tingsten, ”om icke makten bör erövras och bevaras med andra än demokratiska medel”.

För det tredje: Demokratin bygger på en acceptans av det faktum att det finns intressemotsättningar mellan grupper och att dessa motsättningar behöver jämkas. Det finns således inte en politik som är bra för alla eller en politisk reform som alla vinner på. Tingsten visar till och med att den idé om ”allmänintresse” som ofta anförs som politiskt argument även idag (och som är grundläggande också inom exempelvis pressetiken) har en totalitär tendens. Diktaturen är beroende av en stark föreställning om ett allmänintresse för att kunna legitimera sin makt.

Slutsatsen av Tingstens analys är att det krävs att politiker visar tålamod, ödmjukhet och kompromissvilja för att demokratin ska fungera. De politiska kriser som vi under hösten bevittnat i Europa kan kanske, med utgångspunkt från Tingstens idévärld, förklaras med bristande förståelse för demokratins grundläggande principer. De ”gula västarnas” uppror i Frankrike kan exempelvis förstås utifrån president Macrons oförmåga, eller ovilja, att just tålmodigt förankra radikala reformer hos en bred majoritet innan de verkställs. De havererade förhandlingarna i Brexitfrågan skulle, på samma sätt, kunna förklaras med en fanatisk idealism hos både förespråkare och motståndare av Brexit, vilket har omöjliggjort fruktbara kompromisser.

Man kan undra vad Tingsten hade tyckt om höstens regeringskaos i Sverige. Hade han förvånats över att ett högerblock med sextio procent av rösterna i ryggen inte lyckats ta makten? Eller hade han haft förståelse för argumentet att avsaknaden av en gemensam värdegrund med ett parti som Sverigedemokraterna gör en regeringsbildning omöjlig?

Troligen hade Tingsten i alla fall instämt i talmannen Andreas Norléns lakoniska uttalande nyligen: ”Jag trodde att vi skulle kommit längre vi det här laget”. Han hade kanske också förundrats över det stundtals klumpiga politiska spel som låsningen är ett uttryck för. Och konstaterat att om en församling inte kan enas om en värdegrund, då befinner sig demokratin redan i kris. ”Demokratiens kris” definieras i Tingstens arbete just som frånvaron av ”en viss gemensamhet i värdeföreställningar, ett residuum av åsikter och intressen, som allmänt respekteras”.

En demokrati kan hamna i ett läge där värdemotsättningarna blir så stora att förhandlingar blir omöjliga – det är ett faktum vi på senare tid fått bevittna. Tingsten skriver: ”En revolution blir naturlig, då de politiska riktningarna, i sina egna syften se något väsentligare än det värde, som statsskickets fredliga bevarande innebär”. Ovilja till kompromiss måste alltid ställas mot risken att demokratin kan falla. Det kan vara värt att påminna sig om, hundra år efter demokratins införande i Sverige.

Mattias Hessérus är fil dr i historia och verksam vid Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.