Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

ARKIV 1917 Stökig demonstration på Gustav Adolfs torg i Stockholm, 1917, till stöd för allmän och lika rösträtt. I mitten syns Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting som försökt lugna ned läget. Bild: TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Demokratin firar 100 år!

Idag firar vi officiellt demokratins införande i Sverige.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den 17 december 1918 tog riksdagen beslut om allmän och lika rösträtt. Det var egentligen höjdpunkten på en lång process mot demokratisering. 1866 års stora riksdagsreform avskaffade det gamla feodala systemet med kollektiv representation av adel, präster, borgare och bönder – ståndsriksdagen. Den ersattes av ett system med individuell, rösträtt till andra kammaren (motsvarande brittiska underhuset) som bättre avspeglade den samtida borgerliga samhället.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Den nya rösträtten var förbehållen män över 21 år med en årsinkomst på minst 800 kronor, alternativt den som ägde en fastighet över ett visst värde. Det innebar att en femtedel av de röstberättigade männen fick rösta. Staten var dock liten och intresset att rösta ganska svalt.

Men det politiska intresset skulle öka. Resten av 1800-talet och 1900-talets första decennier blev en kamp om att utvidga rösträtten. Principen om allmän och lika rösträtt kom att drivas av liberaler och socialdemokrater (dåtidens samlade vänster) gemensamt. De hade tiden på sin sida, i konkret bemärkelse. Den ekonomiska tillväxten flyttade allt fler människor över rösträttsstrecken, och dessa nya grupper röstade i regel vänster.

Rösträttsfrågan förstås bäst som en intressekamp. Visst fanns det idealister bland rösträttsförespråkarna, inte minst bland liberala företrädare, som såg rösträtten som en principfråga. Men i huvudsak handlade det om makten över en allt kraftfullare stat. Liberalerna räknade med att totalt kunna dominera svensk politik med allmän rösträtt. Sverige hade på denna tid, liksom de flesta länder, majoritetsval i enmansvalkretsar enligt brittisk modell. Den liberale partiledaren Karl Staaf lyckades dock inte driva igenom reformen när han som förste radikal liberal blev statsminister 1905.

Det var istället högerns Arvid Lindman som framsynt genomförde allmän rösträtt för män 1907-09. Lindman insåg att högern skulle förlora striden om rösträtten. Han motsatte sig också de inom hans eget parti som ville sätta hårt mot hårt och stoppa demokratiseringen. Hans finurliga lösning var att Sverige övergick till ett proportionellt valsystem. På så sätt skulle inte vinnaren ”ta allt” utan partierna i riksdagen skulle tvingas att samarbeta med varandra (något som de under hösten 2018 visat sig ha svårt att leva upp till).

Lindmans reform innebar att i stort sett alla myndiga personer fick rösträtt, men den var inte likvärdig. En 40-gradig röstskala infördes, beroende på inkomst och förmögenhet. Det skulle dröja tio år till innan ”en man, en röst” blev regeln.

Åren 1907-1918 blev dramatiska. Kungen, Gustav V, ville inte acceptera att riksdagsmajoriteten bestämde regeringens sammansättning – det vill säga parlamentarismen. Han ogillade inte minst vänsterns nedrustningslinje som han ansåg hotade Sverige som nation. Det som fick både högern och kungen att backa under 1917 och 1918 var utvecklingen i omvärlden. Första världskriget gick mot sitt slut efter att Ryssland kollapsat i revolution. Tyskland såg ut att gå samma väg. Det förekom även hungerkravaller i Stockholm.

Det uppfattade hotet om kommunistisk revolution var avgörande för demokratins införande. Den bolsjevikiska statskuppen i S:t Petersburg inträffade i november 1917. Några månader senare antog andra kammaren i Stockholm ett förslag om att den 40-gradiga röstskalan skulle avskaffas och även kvinnlig rösträtt införas.

I Tyskland tilltog oroligheterna sedan under hösten 1918, med myterier och lokala socialistiska maktövertaganden. Kejsar Vilhelm II abdikerade den 9 november. Därmed föll även den svenska förstakammarhögerns motstånd mot demokratin. Rösträtt blev en kompromisslinje mellan revolution och elitstyre.

Det kan vara bra att ha denna bakgrundshistoria klar för sig. Demokratin var inget som föll ned från ovan, eller något resultat av högstämda resonemang och principer. Den var en följd av maktkamp i ett visst historiskt skeende. Demokratin har sedan tjänat oss väl. Den är, med Winston Churchills ord, det minst dåliga av styrelseskick. Ett sätt att fredligt avsätta odugliga makthavare.