Demokratin är ansatt från flera håll

Högerextremister, vänsterextremister och islamister jobbar alla aktivt för att rasera det liberaldemokratiska samhälle västvärlden under generationer, med tårar, svett och blod byggt upp och hållit levande under 100 år, skriver gästkolumnisten Björn Werner.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Jag har aldrig sett en trafikolycka, men jag gjorde som jag hört att man gör när man ser en. Saktar ner, tittar fast man inte vill. Med morbid nyfikenhet gick jag långsamt, långsamt fram och tillbaka utanför Nordiska Motståndsrörelsens tält under Almedalen.

Nazisterna där hade helt döda ögon, det var något speciellt, den isiga blicken när de utan att blinka försökte övertyga arga motdebattörer om att förintelsen inte ägt rum. Den hemsnickrade retoriken om folkfiender och förrädare skorrade otidsenligt och obehagligt 30-talskt. Dessa människor hatade verkligen samhället vi lever i. På riktigt.

Precis samtidigt började flasharna från Spiegel och Zeit gå varma. Upplopp på G20-mötet. Vänsterextremister (eller som tyskarna kallar det, ”kaoterna”) slog sönder halva stan, brände bilar, krossade fönster, kastade sten. Bara ett under att ingen dog. Också dessa människor hatar samhället vi lever i. På riktigt.

ANNONS

Bara några dagar innan jag åkte till Almedalen avslöjade Niklas Orrenius hur svenska CSN-medel gått för att finansiera svenska studenters studier av den hyperkonservativa, saudiska varianten av islam, wahhabism på Medinauniversitet i Saudiarabien. En trosinriktning som hatar samhället vi lever i och vill tvinga det mot Saudisk riktning. På riktigt.

Demokratin är alltså, här och nu, mycket konkret ansatt från flera olika håll. Högerextremister, vänsterextremister och islamister jobbar alla aktivt för att rasera det liberaldemokratiska samhälle västvärlden under generationer, med tårar, svett och blod byggt upp och hållit levande under 100 år.

Detta oroar mig. Inte för att jag tror att samhället vi lever i står och vacklar på avgrunden på grund av några nazister, stenkastare eller islamistiska missionärer. De som säger så är alarmister som piskar upp stämningar för egna politiska poänger. Nej, jag oroar mig för hur de demokratiska krafterna själva beter sig när de möts av dessa fenomen.

För istället för en konsekvent uppslutning mot alla former av extremism från vilket håll det än må komma krypandes har den senaste veckan snarare varit en tävling i att hitta vilken form av extremism som är allra mest ond och sen kleta resultatet på sin meningsmotståndare. Högern anklagar vänstern för att inte ta tillräckligt mycket avstånd från vänsterextremism. Vänstern anklagar högern för att vara alldeles för slapphänt mot högerradikala i och utanför riksdagen. Och istället för att gemensamt försöka tackla problemet med att radikala former av islam sprids i Sverige hördes flera vänsterröster varna för att avslöjanden av den här typen kan leda till rasism.

ANNONS

Jag oroar mig för att den verkliga konfliktlinjen i de här frågorna blivit till en blind fläck. För den går inte vid höger mot vänster eller rasism mot antirasism utan vid vilket politiskt system vi alls vill leva under. De som hellre fördömer vänstern än nazister, hellre ger sig på högern än Hamburgdemonstranter och föredrar att angripa DN och Niklas Orrenius framför islamister. De splittrar demokratins kärna i en tid då vi borde stå enade mot all extremism.

ANNONS