Den amerikanska vänsterns kris fortsätter. Den förvirring som kännetecknade förra årets valkampanj tycks om något ha fördjupats ytterligare. Efter att den första chocken över Donald Trumps oväntade seger i presidentvalet lagt sig följde visserligen en våg av självrannsakan.
En flod av artiklar gav uttryck för en dagen-efter visdom som gick ut på att nedvärderingen av medborgarskap och nationalstat kombinerat med en överinvestering i identitetspolitik gjort att man tappat taget om sin klassiska väljarbas, den stora grupp av arbetarklass- och medelklassamerikaner som inte tillhörde någon av de minoriteter som Demokraterna främst kommit att premiera. Och som kände sig mer som Amerikaner är som världsmedborgare.
Ett fåtal journalister och akademiker hade sedan länge pekat på problemet. Ett exempel är historikern och författaren Thomas Frank som i en rad böcker – från One Market under God och What’s the Matter with Kansas till förra årets Listen Liberal – sedan slutet av 1990-talet skrivit om Demokraternas kris och Republikanernas oväntade framgångar bland traditionellt Demokratiska väljare. Frank har konsekvent och ihärdigt beskrivit Demokraternas övergivande av en ekonomisk politik som skulle kunna befrämja social rörlighet och skapa hyfsat jämlika villkor för det stora flertalet medborgare att ta del av den amerikanska drömmen.
Istället valde Demokraterna, inte minst under Bill och Hillary Clintons ledning, att dels liera sig med Wall Street, och dels att satsa på den visdom som politiska demografer erbjöd. Denna gick ut på att långsiktiga trender skulle innebära att ”deras” väljare – kvinnor, unga, minoriteter – över tiden skulle dominera och att Demokraterna därför, lite med automatik, skulle komma att vinna valen utan att behöva besvära sig med att erbjuda något väsentligt vad gäller ideologi eller politisk vision, i synnerhet inte på det känsliga ekonomiska området. Postsexuella toaletter kunde på detta sätt prioriteras över den nya ekonomins konsekvenser för det stora flertalet. Arvet från Franklin Roosevelt och löftet om ett Amerika för alla kunde slutgiltigt nedmonteras.
Sedan Trumps maktövertagande har dock passionen för konstruktiv självkritik fått tävla med en annan, mer omdedelbart tillfredställande och framför allt mycket mindre intellektuellt krävande sport. Trump-kritiska media har hängett sig åt komedi – inte minst har Saturday Night Live fått en renässans, med dräpande imitationer av Trump och hans entourage. Journalister och psykologer har spekulerat i om Trump möjligen är klinisk sinnessjuk och av detta skäl inom kort kan komma att forslas från Vita Huset till Dår-Huset. Men även mer seriösa analyser har tenderat att lägga tid och spaltmetrar på att spekulera i om Trump möjligen – på grund av sina grumliga mellanhavanden med Ryssland – står inför impeachment, det vill säga avsättning via rättsprocess i Kongressen.
Lägg till detta Trumps dåliga opinionssiffror – för att inte tala om den negativa synen på Trump utomlands, inte minst då i Sverige där Obama-nostalgin inte tycks känna några gränser – och det verkar finnas goda skäl för en vänsteroptimism som går ut på att Trump inom kort kommer att sabotera sig själv slutgiltigt och försvinna in i historiens papperskorg i ett dimmoln av twitter-utbrott.
Men det är inte komiker, psykologer och vänster-liberala journalister, inte heller svenska eller ens Trump-kritiska amerikanska väljare som avgör Trumps öde. Det är i första hand amerikanska väljare i allmänhet och i andra hand den Republikanska Kongressen som bestämmer detta. Och ser man mer krasst till dessa arenor blir det snart uppenbart att Demokraternas kris bara blir allt värre. I de fyllnadsval som ägt rum sedan Trump kom till makten står det nya 4-0 till Trump efter att Demokraterna förlorat val som de, mot bakgrund av Trumps förmenta impopularitet, hade stora förhoppningar om att de skulle vinna. Lite som uppiggande förspel inför nästa års viktiga mellanårsval till Kongressen.
Istället blev det så, som New York Times kolumnisten Maureen Dowd kärnfriskt uttryckte, att Trump rejält ”skunkade” Demokraterna som fortsatttycks äga ett varumärke som medborgare i stora delar av USA uppfattar som förgiftat och inpyrt i vad som ibland kallas eliternas korkade, förakt-baserade politik. Istället för att förstå och tala respektfullt till dessa människor föredrar man att insistera på att de är efterblivna, okunniga, rasistiska populister.
Republikanerna dominerar nu massivt de representativa institutionerna på delstatsnivå. Dessutom håller makten över Högsta Domstolen på att helt glida Demokraterna ur händerna, inte minst viktigt då de under många år förlitat sig på att domstolarna ska kompensera för deras oförmåga att vinna slaget om folkopinionen i vanliga val.
En slutsats man kan dra är att Trump, som ett extrem tacksamt föremål för en kritik färgad av skräckblandad fascination, fortsätter att distrahera Demokraterna från det lite jobbigare uppdraget – att analysera varför de förlorade valet och inte minst varför detta är kulmen på en process med en mycket längre historia. Men Thomas Frank är inte ensam om att försöka styra över analysen från det ofruktbara häcklandet av Trump och hans följare till en något lite mer djuplodande analys av varför Demokraterna kört så långt in i en politisk återgränd.
Bland andra skriver Chicagos borgmästare och tidigare rådgivare till Obama, RahmEmanuel, i en aktuell artikel i den viktiga tidskriften The Atlantic om behovet för Demokraterna att fokusera sin ilska mer mot de politiska sakfrågorna än mot Trump personligen. Som Emanuel och hans medförfattare Bruce Reed noterar, måste detta handla om att utveckla en politik som tilltalar den utsatta medelklassen, inte bara de kustboende eliterna om tycker synd om fattiga utan att ha nämnvärd närkontakt med vare sig dem eller den ansatta medelklassen.
Och denna politik måste handla om mer än att hitta nisch-budskap som riktar sig till enskilda demografiska grupper enligt identitetspolitikens enfaldiga logik; det måste fokusera på problem, som medborgare oavsett hudfärg eller sexuell läggning har gemensamt: hur man säkrar hyfsat välbetalda jobb i en tid av globalisering och automatisering, hur man hittar sjukförsäkring till en rimlig kostnad, hur man ordnar boende man har råd att betala lån på, hur man kan finansiera utbildning till sina barn. I ett läge där kostnaderna för boende, sjukvård och utbildning skenar. Och de välbetalda jobben hotas i den nya ”gig”-ekonomin.
Vänsterns kris i USA är också relevant för Europa. Den stora frågan, inte minst i Sverige, är om mitten-politiker, inklusive Socialdemokraterna, kan kravla sig ur den kris i vilken de nu befinner sig. Valet i Frankrike var ett hoppfullt tecken i den meningen att Macron vann över Le Pen. Men samtidigt fortsatte trenden att socialister, socialdemokrater och den traditionella högern förlorademark dramatiskt. I Sverige är frågan om de gamla partierna kan återfinna sin röst i tid till valet 2018, den röst som en gång förmådde tala till medborgarna i allmänhet.
Det handlar om att tala med mindre förakt och mer respekt till de som nu väljer Sverigedemokraterna. Och det kräver att politikerna förmår att bygga såväl retoriskt som konkret på Sveriges styrka, att vi har ett samhällskontrakt som bygger mer på medborgare som individer än på olika former av gruppidentitet. Detta gäller inte minst de som sägs tillhöra ”minoriteter”, inklusive de som nyligen anlänt hit. Vad jag hör från dem är att de vill ses som svenska medborgare, varken mer eller mindre. Det är det politiken ska handla om. Allt annat hör fritiden till.
Lars Trägårdh är professor i historia och
civilsamhälleskunskap.
