Häromveckan hade jag ett intressant samtal med en intensivvårdsköterska. Hon hade tröttnat på det jag själv noterade under den tid jag arbetade inom internmedicin och neurologi. Med rådande försiktighetsprincip är det närmast omöjligt att låta folk dö en värdig död. Istället försöker man gång på gång rädda livet på multisjuka 95-åringar. På hennes arbetsplats görs enorma ansträngningar att bota obotliga tillstånd trots att patientens kropp är slut och det enda vettiga vore att inte göra någonting alls.
Med en allt äldre befolkning i kombination med en övertygelse om att vi aldrig ska dö, blir konsekvensen närmast inhuman och grym. Det är få platser där detta blir så uppenbart som just på intensiven. Läkarvetenskapens uppgift är att bland annat försöka rädda liv. Staten förefaller dock anse att det ska ske till varje pris. Fallet med anestesiläkaren på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som för några år sedan på falska grunder åtalades för mord på ett barn, vilket oavsett vad man hade gjort skulle ha dött inom några timmar, är bara det värsta exemplet på detta. Dessvärre är det inte ett undantag utan ett symptom på vad som såväl ekonomiskt som humanitärt håller på att sabotera sjukvården.
Om man inte accepterar att livet någon gång ska ta slut blir det aldrig acceptabelt att ge upp. Kostnaden för meningslösa åtgärder kommer att urholka verksamheten och demoralisera dem som arbetar med det. Ett ytterligare makabert exempel på detta är den så kallade nollvisionen i suicid. Jag har många gånger som konsultpsykiater blivit tillkallad till medicinavdelningar för att multisjuka 90-åriga ensamma människor som mist alla sina anhöriga kommit till sjukhus för att de försökt ta livet av sig. Detta då de förstått att livet ändå är slut. Den mest humanitära hållningen är då att inte göra någonting. De bör få åka hem och om de försöker ta livet av sig igen så är det deras val. Med en nollvision i suicid är den strategin oacceptabel. Istället måste man göra allt för att lägga in dem mot sin vilja på psykiatrisk klinik.
Ett nödvändigt kriterium för psykiatrisk tvångsvård är att man ska ha en allvarlig psykisk störning, vilket den gamla damen eller herren inte har. Bara för att man säger att livet är meningslöst och att glädjen försvunnit då man snart ska dö i ensamhet, är man inte i psykiatrisk mening deprimerad, vad än företrädare för nollvisionen säger. Man har bara insett att livet snart är slut och för att slippa lidandet försöker man påskynda det oundvikliga. Om vi slutar att diagnostisera alla som är ledsna som deprimerade skulle vi också förstå detta.
Om vi dessutom skulle förstå att överdrivna behandlingsförsök, såväl inom kroppssjukvården som inom psykiatrin, är att ta pengar från meningsfull verksamhet och slösa på ingenting, skulle vi också kunna lägga pengar och tid på de som verkligen behöver det. Istället försöker vi döva vårt eget dåliga samvete kring att livet oundvikligen kommer att ta slut. Men det hjälper inte för det finns inget vi kan göra åt det faktum att vi alla ska dö.
