Jag arbetar med ord. Som psykiater är det viktigt vad man säger. Det kan vara förödande att använda ett ord som någon finner stötande, även om man inte själv anser det vara värdeladdat. Vi kommunicerar med andra och tror att vi möts i samtalet. Oftast stämmer det, men emellanåt tycks det inte riktigt fungera. Ett ord som betyder något särskilt för den ene kan ha en helt annan mening för den andre. Vissa ord har dock kommit att bli närmast oantastliga.
När någon formulerar dem får de allra flesta av oss en bild i huvudet som gör att vi indirekt associerar betydelsen. Rättvisa är ett sådant ord. När någon pratar om det flimrar det röda fanor, Hjalmar Branting och knutna nävar från fackföreningsrörelsens agitatorer för medborgarnas inre. Rättvisa. Det är ju att jämna ut så att de där kapitalisterna - de onda - inte ska roffa åt sig hela kakan.
Det är svårt att stå emot inre bilder. Att de är fel spelar nämligen ingen roll. En bild säger mer än tusen ord och den talar bara till våra känslor. Vi styrs av det vi känner och trillar därför dit och tappar huvudet varje gång. Därför räknar vi inte pengarna i statskassan utan agerar med reptilhjärnan så fort vi uppfattar att någon blivit orättvist behandlad.
Är det verkligen rättvist att ta från de rika och ge till de fattiga? Och hur mycket ska man i så fall ta? Författaren Lena Andersson skrev nyligen en krönika där hon fann att det snarast är staten som är girig och knappast de enskilda människor som gör allt för att försöka behålla de pengar de själva tjänat in (DN 16/4). Själv skrev jag om samma sak i boken ”Ingen tar skit” 2009.
Rättvisa är väl snarare att man ska få det man förtjänat. Den som arbetar hårdare och har lagt ner större utbildningsinsats ska naturligtvis tjäna mer än den som inte gör något alls eller inte har kämpat lika hårt (i alla fall under förutsättning att inte en hög efterfrågan på något ovanligt tydliggör att livet faktiskt inte alls är rättvist). Att påstå något annat är ju minst sagt märkligt. Hade det inte varit för vår inre skeva bild skulle nog de flesta av oss begripa det.
Vi som arbetar ger alla, via olika skatter, bort ungefär 75 procent av vår lön till staten. Är det rättvist? Absolut inte. Det är något vi gör för att staten vill hjälpa de som har det sämre förspänt och för att samhällsfunktioner ska fungera för alla. Det är fundamentalt orättvist. Däremot är det möjligen solidariskt.
När man uppfattar det som rättvist att staten äger våra intjänade pengar riskerar man att också behöva acceptera att de förslösar dem på allehanda sätt. Det är ju deras pengar. Jag blir dock bara beklämd och känner mig bestulen när staten kastar bort skattemedel på exempelvis rasistiska hobbyföreningar, retroaktiva bidrag till människor som aldrig bidragit till landets intäkter, skola till folk som vistas i landet illegalt, bostäder till IS-krigare, oändliga sjukskrivningstider för tillstånd som försämras av sjukskrivning och ”pekpinnemoralistiska” myndigheter. För att bara nämna några av alla de svarta hål dit folk tycks anse att det är rättvist att skicka våra skattemedel.
