Dan Korn: Är mors dag diskriminering?

ANNONS
|

Den amerikanske juridikprofessorn Richard Thompson Fords senaste bok ”Rights Gone Wrong” handlar om diskriminering. Det faktum att en gammal darrhänt och skumögd läkare trots lång erfarenhet av kirurgi inte får fortsätta sin praktik, eller att en kutryggig och halt balettdansare inte får några roller, tänker vi knappast på när vi talar om diskriminering. Ändå är det solklara fall just av diskriminering, men det är en form av diskriminerande som vi tar för självklart, eftersom vi inte uppfattar det som orättvist. Vi tror gärna att diskriminering alltid har ett samband med fördomar; fördomsfulla stereotyper som drabbar oskyldiga människor. Det finns gott om fördomar mot äldre i vårt samhälle, men samtidigt vet vi att en försämring av människors sinnen i takt med åldern inte är en fördom, utan något vi alla förr eller senare drabbas av, om vi får leva och ha hälsan.

ANNONS

Thomson Ford tar ett exempel på något som kan uppfattas både som rasistiskt och sexistiskt, men som han – som är en svart man – enbart blir glad för, nämligen när hans läkare säger att han bör ta det lite försiktigt med fet och salt mat, eftersom svarta män är särskilt känsliga för de hälsorisker sådan mat kan utgöra. Läkaren är varken rasist eller könsförtryckare när han säger detta, bara omtänksam.

Under 1960- och 70-talen skapades lagar för att förhindra den utbredda diskrimineringen på grund av ras, kön, handikapp eller annat, något som tidigare var utbrett och fortfarande är en verklighet för många. Det var ett stort framsteg för ett bättre samhälle. Men när folk använder dessa lagar in absurdum skadar de samhället. Ford tar exempel på folk som anmält mors dags-firande för att det är sexistiskt. Svaret från domstolen som fick det ärendet var att mors dag hyllar mödrar. Det har därför inget med kön att göra, eftersom alla kvinnor inte är mödrar. Den som vill klaga på att män inte kan bli mödrar får klaga i högre instans, hos Gud, naturen, eller vad man nu tror på.

När Sveriges Radio i veckan uppmärksammade att ”hudfärgade” plåster i Sverige enbart finns i beige färg, uttalade ”aktivisten” Steffi Alouch:

ANNONS

– Det är någon som har bestämt att jag inte har en hudfärg som räknas i samhället. Det är en viss sorts avhumanisering.

De orden är som ett praktexempel hämtat ur Fords bok. För han pekar just på hur vi alltid tror att diskriminering eller en annan orättvisa beror på att det sitter någon fördomsfull makthavare någonstans och beslutar om orättvisan och som kan ställas till svars. När SR kontaktar en plåstertillverkare blir ju det självklara svaret att det handlar dels om tanklöshet, dels bristande efterfrågan. Skulle många efterfråga ”hudfärgade” plåster i andra färger än beige, skulle man tillverka dem.

Dumheter gör mig så fruktansvärt trött. Men jag kan trösta mig med att min hjärna är så konstruerad att vad jag än tänker på, börjar jag förr eller senare associera till något inom svensk nöjeshistoria. Jag kommer därför att tänka på att Karl Gerhards revy 1936-37 kallades ”Vershuset Vita Plåstret”.

ANNONS