Både Centerpartiet och Liberalerna har försvaret för liberala värderingar som bärande tema i valrörelsen. Det finns goda skäl för det. Framgångar för populistiska partier, Brexit och ett USA med Donald Trump i Vita huset utmanar den liberala samhällsordningen på ett sätt som för bara några år sedan var otänkbart. Risken är dock överhängande att liberaler fastnar i fördömanden av motståndarna, istället för att försöka förstå varför många människor har kommit att känna sig främmande inför liberalismen. Det riskerar att göra krisen för liberalismen ännu djupare.
I början av sommaren publicerade den brittiska tidskriften The Economist en essä om liberalismens kris av tidningens politiska kommentator Adrian Wooldridge. I texten, “Some thoughts on the crisis of liberalism - and how to fix it”, argumenterar Wooldridge för att liberalismen kommit att bli synonym med en teknokratklass på betydande avstånd från människors vardag. För många liberaler har det helt enkelt blivit naturligt att identifiera sig med den liberala samhällsordningen och dess institutioner snarare än med väljarna. Ur det följer ett ofta öppet förakt inför folkliga opinioner. Det är ett fenomen som kanske bäst illustreras med många EU-vänners instinkt att bemöta kritik mot dagens EU-samarbete med krav på ännu djupare europeisk integration.
För att övervinna dagens kris måste liberalismen förankras och göras begriplig i människors vardag, konstaterar Wooldridge. Det är en tanke som är värd att ha i minnet när man läser Kantar Sifos undersökning av Sverigedemokraternas väljare från i våras. De som stödjer SD upplever i markant lägre utsträckning än andra partiers väljare att politiker lyssnar på dem eller respekterar det sätt de valt att leva på.
Liberalismen har alltid rymt en spänning mellan det globala och det lokala. Å ena sidan de universella anspråken som ryms i idén om individuella fri- och rättigheter, å andra sidan betoningen av människors rätt till självbestämmande. I teorin är de två givetvis oskiljaktiga, men beroende på var man lägger tonvikten får det betydelse i den praktiska politiken.
Denna spänning var länge högst närvarande i svensk liberalism, kanske var den som allra tydligast i Göteborg och Bohuslän. Redarnas, industrialisternas och tidningsmännens liberalism var till sin natur global. Men denna liberalism som lika gärna hade kunnat höra hemma i Hamburg eller Liverpool existerade parallellt med en annan liberal tradition, den frisinnade småfolksliberalismen som misstrodde överheten i storstäderna och som menade att grunden för ett värdigt liv låg i det egna arbetet och förmågan att ta ansvar för sig själv. Det var en liberal tradition förankrad i folkbildning, nykterhetsrörelser och frikyrkor längs Bohuskusten och djupt präglad av det hårda livet till sjöss.
Svensk liberalism har till stor del förlorat denna typ av lokala förankring. Av det en gång utbredda och folkliga frisinnet finns knappt något kvar i Liberalerna som allt mer blivit ett renodlat storstadsparti. Denna svaghet är också intressant att sätta i relation till Centerpartiets omprofilering som liberal kraft. I stor utsträckning har den handlat om att ta över storstadsliberalismens akademiska och teoretiska perspektiv. Visserligen har partiet kvar en betydande väljarbas på landsbygden, men det går knappast att tolka partiets valslogan “Framåt!” på något annat sätt än att Sverige som helhet borde bli mer som partiets, enligt SCB:s majmätning numera starkaste fäste, Stockholms innerstad.
Bristen på lokal förankring i den svenska liberalismen har sannolikt bidragit till att det varit svårt för liberaler att hantera de aktuella frågorna om migration och trygghet. På ett nationellt plan, eller i en storstad, blir många av problemen abstrakta och avlägsna i och med att politiska beslutsfattare inte möter dem i sin vardag. I en liten stad tvingas alla däremot leva med problemen.
Detta har skapat en liberalism som i många fall inte förmått svara på de frågor väljarna ställt, eller rentav svarat med att avfärda väljarna som okunniga och inskränkta.
I våras presenterade opinionsanalytikern Markus Uvell en undersökning som visade att 74 procent av väljarna menar att politiker ägnar sig för mycket åt udda symbolfrågor och för lite åt att lösa de problem människor ser i sin vardag. Liberalismen med sin betoning av människors frihet borde egentligen vara väl rustad att möta denna känsla bland väljarna.
Men då krävs liberaler som förstår att önskan om ett gott liv och känslan av makt över den egna tillvaron för de allra flesta väger minst lika tungt som liberala principer och institutioner. Fortsätter liberalismen att koppla loss sig från människors vardag riskerar den däremot att bli sin egen värsta fiende.
