Det definierande ögonblicket för Anna Kinberg Batras (M) tid som partiledare kom på torsdagsförmiddagen den 19 januari 2017. Ett drygt år tidigare hade Kristdemokraternas riksting röstat ner Decemberöverenskommelsen, som varit förödande för Moderaternas och Alliansens politiska trovärdighet.
Vad Kinberg Batra gjorde när hon på en presskonferens föreslog att Alliansen skulle söka stöd för sin politik hos riksdagens alla partier och samtidigt börja arbeta med att ta fram en gemensam budget, var egentligen inget annat än att ta konsekvensen av att DÖ fallit. Det var ett besked som fick många att ropa “äntligen”.
Men det blev också, som hon själv skriver: “början till slutet” för hennes partiledarskap. Hennes önskan om ett normalt parlamentariskt agerande skapade en storm av avståndstaganden, smutskastning och försök att bunta ihop Moderaterna med Sverigedemokraterna. Successivt satte sig bilden, även internt inom M, att allt partiledaren tog i “blev skit”.
Sedan Kinberg Batras utspel har det regelbundet hävdats att M närmat sig SD, både politiskt och ideologiskt. Vilka uttryck detta tagit sig bortsett från den generella omläggningen av svensk migrationspolitik efter flyktingkrisen och att SD kommit att inta en allt mer borgerlig syn på den ekonomiska politiken, har ingen emellertid bemödat sig att precisera.
Tvärtom är det värt att understryka hur den liberala öppenheten mot omvärlden och europeiskt samarbete fortsätter att vara en central del av Moderaternas ideologiska grund och självbild. Det gäller för Ulf Kristersson lika mycket som för Anna Kinberg Batra och Fredrik Reinfeldt.
Det vi ser i svensk politik idag är knappast framväxten av ett konservativt block. Snarare handlar det om hur politiker, som ideologiskt ogillar Sverigedemokraterna, försöker hitta sätt att genomföra den i grunden liberala politik de tror på i ett politiskt system som SD är en oundviklig del av. Eller som Kinberg Batra beskriver saken, med outtalade adressater i minst två av Alliansens partier:
“Till slut handlade det om man ville stå för sin politik och söka stöd där det fanns i Sveriges riksdag, eller inte. I längden kommer alla partiledare få svårt att svara nej på den frågan, hur man än har uttryckt sig tidigare.”
Det var symboliskt att Anna Kinberg Batras bok presenterades samma dag som riksdagen röstade nej till Ulf Kristerssons pragmatiska försök att bilda en M-KD-regering, med syfte att driva den politik de fyra allianspartierna gått till val på.
Sedan DÖ föll har det gjorts två seriösa försök från borgerligt håll att dra slutsatser kring vilken typ av agerande som krävs i det nuvarande parlamentariska läget. Anna Kinberg Batra stod för det första den 19 januari 2017. Ulf Kristersson för det andra i riksdagens kammare den 14 november i år.
Båda har skjutits ner av Centerpartiet och Liberalerna, trots att de själva saknat realistiska alternativ för att genomföra den egna politiken. Effekten är, som Kinberg Batra nyktert konstaterar, att SD får spela huvudrollen i politiken: “Var det verkligen vad drevdeltagarna, som sade sig ta avstånd från partiet ifråga, ville?”
Hon skriver om dem, som genom medvetna missförstånd och “brunsmetning”, stoppade hennes försök att bygga riksdagsmajoriteter för allianspolitik. Men formuleringen skulle lika gärna kunna handla om de borgerliga politiker och opinionsbildare som den här hösten varit mer intresserade av att lägga krokben för sin egen statsministerkandidat än av att försöka genomföra den politik de i andra sammanhang argumenterar för.
Anna Kinberg Batra menar att hennes förslag om att söka stöd för allianspolitik i riksdagen kom för tidigt, både i förhållande till den allmänna opinionen och vad det egna partiet klarade av, men för sent sett till vad som hade krävts för att återupprätta Moderaternas och Alliansens trovärdighet som politiskt alternativ.
Frågan är hur länge en betydande del av svensk borgerlighet ska fortsätta att leva i föreställningen att treblockspolitik är något obehagligt som kommer att försvinna om man bara tar tillräckligt mycket avstånd.
