Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Dahl: Även svenska vägar bär till Rom

De etablerade partierna utmanas när de inte representerar medborgarna, skriver Svend Dahl på Liberala Nyhetsbyrån.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

De flesta ryggar antagligen tillbaka inför tanken att italiensk politik skulle vara Europas framtid. I själva verket är Italien idag landet som tydligast illustrerar de politiska trender som lär prägla övriga Europa, och Sverige, de kommande åren.

I det italienska parlamentsvalet i mars samlade populistiska partier över 50 procent av rösterna. Femstjärnerörelsen, som växt fram ur bristande framtidstro hos en stor ungdomsgeneration och missnöje med det politiska etablissemangets privilegier, blev enskilt största parti och bildade i slutet av maj regering tillsammans med valets andra segrare, det invandringskritiska partiet Lega.

Två kriser håller på att i grunden rita om Europas politiska karta.

Flyktingkrisen hösten 2015 har, som den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev beskriver i den nya boken “Efter Europa”, blivit Europas 11 september. På samma sätt som terrorattackerna i New York och Washington 2001 förändrade den amerikanska självbilden har flyktingkrisen lett till ett nytt stämningsläge och en ny medvetenhet både om nationella och europeiska identiteter. Samtidigt tvivlar många väljare på de gamla partiernas förmåga att hantera det faktum att Europa sannolikt står inför decennier av stort migrationstryck från Mellanöstern och Afrika. Det politiska etablissemang som idag konkurrerar om väljarnas gunst är trots allt till stor del detsamma som lät flyktingkrisen hända.

På motsvarande sätt ledde eurokrisen i många europeiska länder till tvivel kring kärnan i efterkrigstidens samhällskontrakt: Att kombinationen av liberal demokrati, marknadsekonomi och välfärdsstat är en garant för att varje generation kommer att få det bättre än föräldragenerationen.

Det är dessa två europeiska kriser som möts i ett Italien präglat av både långvarig ekonomisk stagnation och av att vara första anhalt för många migranter på jakt efter ett bättre liv i EU.

Dessa kriser har gett bränsle åt den utveckling som statsvetare pekat på sedan slutet av 1990-talet; Att de traditionella politiska partierna blir allt sämre på att representera väljarna. Partiernas sociala rötter har sakta eroderats i och med både minskad lojalitet bland väljarna och att allt färre är partimedlemmar. Det gör att relationen mellan väljare och partier i de flesta fall inte är mer än ett flyktigt ögonblick på valdagen.

Detta har fått statsvetare att tala om hur det politiska livet i många länder skulle kunna beskrivas som åskådardemokratier. Valen upplevs av allt fler som en ritual som saknar betydelse för politikens faktiska inriktning. Ställda inför de två europeiska kriserna har dessa svagheter fått de gamla partierna att börja falla sönder. 

Mest uppmärksamhet har kollapsen för Europas socialdemokratiska partier fått. De senaste månaderna har allt fler börjat tala om att samma öde väntar de traditionella partierna till höger i politiken. Det är trender som sammanfattas väl i de opinionsundersökningar som den senaste tiden pekat på att Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kan bli ungefär lika stora i höstens riksdagsval, samtidigt som M mycket väl kan bli förbisprungna av SD på samma sätt som Lega blev det största partiet på högersidan i det italienska valet.

Men förtroendekrisen för de etablerade syns även på lokal nivå. Det gäller inte minst i Göteborg, där lokala opinionsmätningar under våren visat på en situation där Socialdemokraterna kan bli jämnstort med det nya anti-etablissemangspartiet Demokraterna.

Mycket av debatten om det nya politiska landskap som håller på att växa fram har handlat om att populismen skulle utgöra ett hot mot den liberala demokratin. Det finns på sina håll fog för en sådan oro. Men denna oro skymmer något minst lika viktigt. Populistiska partier uppstår inte i ett politiskt vakuum. De är resultaten av sakpolitiska misstag och bristande förmåga att representera väljarna hos etablerade partier.

När Europaparlamentet i våras undersökte EU-medborgarnas syn på nya anti-etablissemangspartier framkom att 56 procent av de tillfrågade instämde i påståendet att sådana partier kan åstadkomma verklig förändring. 53 procent menade att dessa partier är bättre på att hitta nya lösningar än de gamla partierna.

Det finns en viktig lärdom av populistvågen och krisen för de etablerade partierna: Politiker som inte tar sina väljare på allvar kommer förr eller senare att straffas. Det gäller i Rom såväl som i Stockholm och Göteborg.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mest läst