En debatt har blossat upp om behovet av en stor skattereform. Det är också något som nämns i den så kallade Januariöverenskommelsen. Behovet finns. Det är nästan 30 år sedan ”århundradets skattereform genomfördes” över blockgränsen. Sedan dess har systemet fragmentiserats.
Skattepolitiken fyller framförallt två funktioner. Skatterna ska bekosta den offentligfinansierade välfärden. Det råder i praktiken konsensus i Sverige om att vård, skola och omsorg ska hålla hög kvalitet och finansieras gemensamt. Polisen och försvaret behöver snarare mer resurser än idag. Annat skulle kunna stå tillbaka eller effektiviseras. Men det är ofta en from förhoppning. En stor del av skatteutgifterna (inklusive sociala avgifter) går även till transfereringar, där enigheten om omfattningen inte är lika stor.
Skattepolitiken syftar även till att hålla ihop landet socialt. Den statliga inkomstskatten generar inte några enorma inkomster, relativt sett, men utan den skulle skillnaderna i köpkraft vara betydligt större. För Sveriges del är nu inte ojämlikheten något jätteproblem, höginkomsttagare betalar en relativt stor andel av sin inkomst i skatt. Principen om ”hälften kvar” är moraliskt rimlig och avskaffandet av den så kallade värnskatten därför försvarbar.
I ett internationellt perspektiv kan man dock konstatera att allt för stor ojämlikhet tenderar att skada både ekonomin och samhällsväven i stort, vilket i sämsta fall spiller över på politiken och skapar osunda patron-klientförhållanden. Sverige är långt ifrån en sådan situation. Men det är ett faktum att ojämlikheten ökat i Sverige de senaste decennierna. Det beror inte främst på regeringen Reinfeldts skattesänkningar, som vänstern gärna anför. Att få fler i arbete genom jobbskatteavdrag gynnar både jämlikhet och välfärd.
Den mycket omfattande invandringen har däremot gett upphov till en stor grupp låginkomsttagare med små kapitalresurser. Socialt är detta troligen den viktigaste ojämlikhetsaspekten idag. Under samma period har lågräntepolitiken och bostadsbristen drivit upp fastighetsvärdena i en hisnande fart. Det har skett en enorm kapitalöverföring till ”insiders” som inte motsvaras av en egentlig prestation.Många som gjort bostadskarriär kan i och för sig inte realisera sina vinster, eftersom de behöver någonstans att bo, men det har ändå skapat stora orättvisor då de som varit hänvisade till hyresrätter inte kunnat delta i ”racet”. Dina föräldrars tillgångar avgör allt mer var du kan bo. Det är knappast en rättfärdig ordning.
Den gynnsamma utvecklingen på börsen har också varit pådrivande i att öka ojämlikheten. Här rör det sig dock om att människor investerar i produktivt kapital.
De flesta experter på området menar inte oväntat att en skattereform bör syfta till att sänka skatten på arbete och höja den på bostäder och kapital.
Att fasa ut ränteavdragen vore en rimlig sådan åtgärd, även om den vore impopulär. Att höja fastighetsskatten (eller den kommunala fastighetsavgiften) är mer tveksamt. Boende genererar i sig inte inkomster. Även om det ur nationalekonomisk synpunkt är ”effektivt” att driva åldringar från sina (alltför stora) hem är det knappast moraliskt rätt. Ekonomisk politik är inte bara social ingenjörskonst.
Att det vore rimligt att öka beskattningen av finanssektorn är det nog färre som invänder emot. Hur det ska göras utan att åstadkomma kapitalflykt är dock inte lika enkelt. På samma sätt är det rimligt att höginkomsttagare inte tillåts smita undan skatt genom att ta ut lönen som aktieutdelning i fåmansbolag, men svårare att utforma reglerna så att de inte slår mot ”riktiga” företag.
Grön skatteväxling kan på samma sätt låta bra. Men en effektiv miljöskatt syftar ju till att minska utsläppen. Den ska med andra ord helst inte dra in några stora pengar till statskassan. Då är den bara en, ofta orättvis, extrabeskattning.
Med de utmaningar Sverige står inför är det tyvärr inte troligt att det totala skattetrycket kan sänkas nämnvärt, även om man gör omprioriteringar på utgiftssidan. Men hur och på vad skatten tas ut kan justeras. Det är inte bara en teknikalitet utan i praktiken en politisk avvägning: mellan det moraliska, det politiskt möjliga och det ekonomiskt mest effektiva. Ett helhetsgrepp i form av en större skattereform är därför välmotiverat.
