Så var Göteborgs härliga filmfestival över. Årets tema var apokalyps. Passande med en makaber men rolig förfilm från framtiden som besöker vår förstörda planet ”formerly known as the blue marvel”. Filmatiseringen av Aniara (symboliskt nog är ”rymdskeppet” filmat på en Finlandsfärja) ställde frågor om meningen med livet. Om vi ändå alla skall gå under, vad är det för idé med att leva ytterligare ett par år?
I överförd bemärkelse lever vi ju alla på en skör farkost som rusar fram genom rymden och vi måste grubbla på den frågan. Min iakttagelse från filmen var att det verkar finnas en mening för vissa – i alla fall för dem som skapar, som hjälper andra och som säger sanningen. ”Meningen med livet” är inte något givet utan något var och en får skapa själv.
En annan film handlar om en soptipp för elektronikavfall i utkanten av Accra i Ghana. Ungdomar utan handskar eller andningsmask slår sönder och eldar på våra uttjänta datorer för att utvinna metaller att sälja. Lågmäld och fin är filmen. Hårt arbete men även enkla nöjen skildras i denna kåkstad. Den visade inte våld och prostitution eller folk som dog av förgiftning men konstaterade i stället lite kort att folk inte blir så gamla här. Visst borde vi skeppa iväg våra datorer i fungerande skick för fortsatt användning. Visst borde vi bygga återvinningsfabriker när de kan plockas isär säkert.
Filmen Soyalism visade hur ett par jättelika företag som Monsanto kontrollerar hela livsmedelskedjan från soja via djurfabriker fram till hamburgerkedjor. Genmanipulation, klimatförstöring, skogsskövling, avföring i sådan skala att det dränker hela bygder – allt styrt av monopol som slår undan lokala jordbruk i såväl Kina som USA och Brasilien. Man mår illa och önskar att djurrättsaktivister skulle kämpa mot detta i stället för att trakassera småbönder med några tiotal kossor som heter Rosa och Dagny.
En av de viktigaste filmerna fanns inte med ännu. Den som handlar om de gula västarna. Den ser vi i stället på TV-nyheterna och det är gastkramande att följa kampen om denna rörelses själ. Är det vänster eller höger, snäva åkeriintressen som är beredda att offra klimatpolitiken bara för att de vill ha billig bensin eller en rättrådig opinion som reagerar på den elit som får allt mer medan vanligt folks villkor stagnerar eller försämras?
Här i Sverige har vi beslutat att avskaffa värnskatten. Det gynnar de fem procent som tjänar mest. Kanske är det ”nödvändigt” i en värld med fullständig rörelsefrihet för kapital (annars flyttar folk med mycket pengar och bra kunskaper) men det gör det väldigt svårt att föra progressiv politik i ett land. Det gynnar populister som sedan ger sig på livsnödvändig klimatpolitik, som skatt på fossila bränslen.
EU-kommissionen har utkommit med en ny rapport ”En ren jord åt alla”. Den innehåller många vackra ord och en del bra tankar men inte heller den talar klarspråk om vad som behöver göras. Det finns en stor opinion för att göra något åt klimatet. Hur många är det som tror att det går att kombinera effektiv klimatpolitik med billig fossil bensin?
