Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Dags att läka splittringen

Trots goda intentioner byggs det stadsdelar i Göteborg med svag koppling till den omkringliggande staden.

När vi om trettio år ser tillbaka på hur Hisingen bebyggdes under 2000-talets första årtionden blir det lätt att bevittna öns årsringar. Från Norra Älvstrandens tysta sovstad till Kvillebäckens tappra, men i slutänden, misslyckade försök att fungera som en kvartersstadsdel. 

De yngsta stadsdelarna i sällskapet kommer vara Backaplan och Frihamnen. Två områden vars planer i dag framstår som både logiska och vackra, men som missar ett inte obetydligt mål.

På Älvstadens hemsida står följande att läsa under rubriken Hela staden: ”Vi ska bygga samman staden. Det är den rent fysiska ambitionen. Göteborg ska inte längre delas av älven. Den geografiska splittringen ska läkas, stadsmässiga stråk och en sammanhängande struktur ska skapas”.  

Det låter på pricken som det denna ledarsida efterlyst länge: Att läka såren från massbilismens stadsplaneringsfilosofi och återskapa stadsbilden efter rivningsraseriets tidsålder. Det är vällovligt att det målet finns med vid planeringen av Backa och Frihamnen.  

Stadens politiker och många andra involverade inom Göteborgs stadsplanering säger just nu rätt saker: Det behövs blandstad, tät bebyggelse och levande stadsmiljö. Man har förstått att detta är den sortens stad som göteborgarna efterfrågar. Det är ett Göteborg som värnar miljöperspektivet, stärker näringslivet och handeln centralt samt bättre nyttjar befintlig infrastruktur.  

Men det som fortfarande saknas är förståelsen för gatornas funktion. När planer görs i exempelvis Älvstaden, det vill säga i stadens absoluta mittpunkt, så hålls stadsdelarna isär. Gatorna inordnas i kvarter men slutar ofta tvärt. Förbindelserna mellan Frihamnen och Kville är sparsamma, för att inte tala om Ringön eller Södra Älvstranden. Stadsdelen riskerar att bli en central enklav, segregerad och isolerad.

Under 1800-talet och tidigt 1900-tal, när majoriteten av dagens centrala gatustruktur sattes, hade man en annorlunda filosofi kring stadsplaneringen. Gatustrukturen sattes först och överlappade flera stadsdelar. Därefter öppnade man upp för byggherrarna att fylla luckor och kvarter. Det fanns en förståelse för att långa och raka gator mellan stadsdelarna behövdes för att skapa genomströmning av människor.  

I dag planeras staden omvänt. Varje enskild detaljplan, vare sig det handlar om Norra Masthugget, Backaplan eller Frihamnen, görs med en helt separat gatustruktur som inte kommunicerar med omkringliggande stad. 

Det vittnar om det långa avståndet mellan den goda intentionen i ”Hela staden” och verkligheten. Innan man kan bygga samman staden och ”läka splittringen”, som det så fint uttrycks, måste stadsplaneringen på allvar involvera gatunätet i de nya stadsdelarna.  

Mest läst