I Majorna finns en liten gatustump med namnet ”Gamla Varvsgatan”. Inklämd mellan bostadshus och Sjöfartsmuseet ser den inte mycket ut för världen, och det är svårt att föreställa sig att man här en gång i tiden kunde vandra ned till ett av Sveriges viktigaste örlogsvarv. Under hundratals år var varvsindustrin en svensk, men i synnerhet en västsvensk, stolthet.
Att varven skulle försvinna från Sverige föreföll som helt otänkbart för många. Men så kom konkurrensen från Japan. Oljekriser och problem med lönsamheten gjorde att varv efter varv lades ned. Staten gick in och gav stöd till produktionen och på 1970-talet var det så illa att staten köpte upp stora anläggningar. Ett ödesdigert misstag visade det sig.
På några år hade industrier som definierat vår del av Sverige helt försvunnit. Mot slutet gick det undan och när Öresundsvarvet i Landskrona lade ner förlorade 1800 personer sina arbeten. En epok var över.
Varvskrisen präglade svensk politik under flera decennier. Men krisens omfattning bleknar om man ställer den mot vad som väntar den svenska transportnäringen.
I en brittisk studie från år 2013 undersökte forskarna Carl Benedikt Frey och Michael A. Osborne hur känsliga olika yrken var för automatisering. Inga yrkeskategorier var mer utmanade av automatiseringen än transport- och logistiksektorn. Lagerhanteringen är på många platser redan helt automatiserad och transportsektorn tycks nu röra sig i samma riktning. Det kan ta år eller decennier innan automatiseringen helt tar över, men när det väl sker kommer det gå riktigt snabbt.
I Nederländerna kan man numera bli vittne till små konvojer av långtradare som kör med konstant avstånd till varandra i perfekt synkronisering. Det är än så länge bara på prov. Men målet är att göra varutransporterna nästintill helt förarlösa. Långtradare kör då i par om två eller fler lastbilar och endast det främre fordonet har en förare. De bakomliggande fordonen blir då helt automatiska. Liknande test ska genomföras nästa år i Storbritannien och tekniken kan komma att användas kommersiellt något år därefter.
Självkörande taxibilar prövas i London och Uber har redan testat motsvarande lösningar i USA. Det som hämmar utvecklingen är egentligen inte tekniken, den finns redan, utan lagutrymmet. Det är komplicerat och känsligt att släppa ut datorerna på våra vägar. Vilket är en smula märkligt då människor knappast utmärker sig som några mönsterförarare.
Att våra vägar skulle befolkas av förarlösa bilar är för många, inte minst världens alla försäkringsjurister, något av ett mardrömsscenario. Men när ett land väl tillåter tekniken på vägarna kommer många andra att följa efter. Effektivitetsvinsterna och kostnadsminskningen kommer att bli så stor att det blir omöjligt att inte haka på utvecklingen. Men som med många teknologier som effektiviserat och gjort något billigare så kommer de tidigare anställda att bli lidande.
I Sverige finns idag enligt Taxiförbundets beräkningar omkring 30 000 yrkesaktiva taxichaufförer. Åkerinäringen uppger att 115 000 personer är aktiva som förare av tunga lastbilar. Att köra lastbil är det tredje vanligaste yrket för män, alla ålderskategorier, i Sverige. Räkna därtill stora grupper av människor som jobbar med truck, lättare lastbilar eller transport av annat slag. Det blir en hel del människor som potentiellt kommer att påverkas av förarlösa fordon och andra transport- och logistiklösningar.
Den samhälleliga chocken riskerar att bli enorm. Åkerinäringen i Sverige har redan varit utsatt för skarp konkurrens från östeuropeiska förare, något som både bransch och fack varnat för under många år. Men det kommer framstå som helt oväsentligt när förarlösa transporter ersätter förarna. Branscherna kommer visserligen finnas kvar men med en bråkdel av dagens stora personalmängd.
Fördelen med strukturomvandlingar är att de ägt rum så många gånger tidigare. Vi har facit. Det spelar ingen roll om förändringarna varit ekonomiska, som varvskrisen, eller teknologiska, det går inte att hejda utvecklingen. Svensk ekonomi är inlemmad i ett globalt system där teknik- och strukturförändringar är globala och slår brett.
Samhällen med välfungerande trygghetssystem och stark företagstillväxt är bättre förberedda på skarpa omställningar. Samhällen som stretar emot, oavsett om det handlar om lagar eller tullar, försvårar bara omställningen. Det drabbar de människor som minst av allt behöver falska förhoppningar - utan ett nytt arbete.
Det är ingen idé att larma i onödan. Kanske kommer utvecklingen gå i samma fart som varven, kanske långsammare. Oavsett hastighet måste vårt samhälle vara förberett på konsekvenserna, bara då kan man undvika av att upprepa varvkrisens misstag.
