Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Cwejman: Vänsterpartiet är förblindat av identitetspolitik

    De ständiga avhoppen och bråken i Vänsterpartiet avslöjar något om partiet: Man har inget emot att blunda för eller ignorera de som kritiserar partiet för centralstyrning eller mobbing, däremot tar man allvarligt på kritik mot absurda påståenden om att det är för vitt i partiledningen.

    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    I en motion till Vänsterpartiets kongress, som äger rum i helgen i Karlstad, skriver en rad motionärer, däribland lokalpolitikern Ann-Marie Engel från Stockholm, att partiet måste släppa den ”otidsenliga centralstyrningen”. I en intervju med SR nämnde Engel även den uppslitande debatten om hedersvåld, i vilken riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh systematiskt frystes ut av partiledningen (SR 5/2).

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Aron Etzler, partiets partisekreterare höll inte med på någon punkt. Enligt egna mätningar av interndemokratin hade det bevisats att Vänsterpartiet var bäst av alla riksdagspartier. Alla partiveteraner Etzler träffat var eniga om att partiet blivit ”vänligare” än tidigare. På Etzler lät det som att partiet uppnått och överträffat produktionsmålen tolv av tio gånger. Inga problem således!

    Samma konflikt som Engel nämnde föranledde även förra hösten riksdagsledamoten Wiwi-Anne Johanssons avhopp, som hon förklarade med att: ”jag inte trivs i gruppen med den toppstyrning som utvecklats över tid.” Hon underströk att partiets hantering av hedersvåldsfrågan var undermålig. Ledningen var inte ”vuxen sin uppgift, att reda upp det. Man gör saker värre eller tittar åt ett annat håll”. Gruppledaren, Mia Sydow Mölleby, höll inte med Johansson överhuvudtaget (AB 4/10 2017).  

    Stora problem om man frågar kritiker eller avhoppare. Noll problem om man frågar partiledningen. Märkligt.

    Hur partiledningen väljer att hantera sina olika avhoppare säger en del om partiet. Ty när Johansson lämnade eller riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh petades av valberedningen från riksdagslistan fanns det inga problem i partiet. Annorlunda är det nu.

    Nyligen förklarade Rossana Dinamarca, riksdagsledamot och mångårig partistyrelseledamot, att hon inte skulle kandidera i höstens val. Hon vill göra annat. I en intervju kritiserade hon partiet för att hon inte lyfts i sociala medier. ”Det är bara Jonas i princip”. Eller andra män. Och mycket ”vitt”. Partiet saknar mångfald utåt. Dinamarca anklagade partiledningen för ”systematiskt osynliggörande” (SvD 4/2).  

    Att klaga på att personen som råkar vara partiledare får synas mest och att det därigenom är mycket ”vitt” som syns kan tyckas vara tunn kritik mot partiledningen. Vem ska partiet lyfta om inte just partiledaren?  

    Men den kritiken hade ledningen inget emot att bemöta. ”Rossana har många poänger i det hon säger” svarade en undergiven Jonas Sjöstedt (Expressen 5/2). Partiet har många kvinnor (även om de tycks försvinna i snabb takt!) i ledande positioner och många utrikesfödda, inskärpte Sjöstedt.  

    När partiet har en konflikt om arbetet mot hedersvåld och traditionellt patriarkalt- eller religiöst förtryck mot kvinnor, då fimpar valberedningen den person som starkast symboliserar den självklara feministiska frågan - även om medlemmarna röstade tillbaka henne, in på listan. När partiet däremot får kritik för att partiledaren syns för mycket och det är för mycket vit hudfärg i ledningen, då viker man sig dubbelt och lovar bot och bättring.

    Till saken hör att Dinamarca var en av de personer som, enligt Kakabaveh själv, motarbetat henne: ”Det som hon kritiserar har hon själv skapat” förklarade Kakabaveh för Svt (5/2). Dinamarca var en av de personer som petade Kakabaveh från alla uppdrag.

    Dinamarca lyckas således med konststycket att både delta i utfrysningen av Kakabaveh samtidigt som hon nu stegar ut ur den aktiva politiken med offerkoftan på, alltmedan partiledningen spelar med. 

    En identitetspolitisk kritik (det är för mycket vitt i ledningen) får gehör och avhoppet beklagas av partiledningen. Man tycks inte tveka över att det kan vara rätt orimligt att hävda att hudfärgen på partiledningen skulle spela någon roll.

    Detta medan allvarlig kritik mot hur en ledamot jagats iväg på grund av hennes engagemang mot hedersvåld möts med kompakt tystnad eller bortförklaringar. Det säger något om partiledningens ideologiska prioriteringar.

    ”Alla är inte glada över att feminismen har fått stort inflytande i Vänsterpartiet” sade Etzler när han bemötte kritiken från Engel. Som om problemet var för mycket feminism, enligt kritikerna. Detta hårresande påstående kommer alltså efter att partiledningen gjort sig av med en av de personer som tydligast i svensk riksdagspolitik symboliserar kampen mot en av de mest traditionella och kvinnoförtryckande fenomen som existerar i 2010-talets Sverige: hedersvåldet.

    Vänsterpartiet utmärker sig på två tydliga vis efter den senaste tidens avhopp och konflikter: Den identitetspolitiska retoriken sitter numera i ryggraden samtidigt har man på gammalstalinistiskt manér visat vilken naturbegåvning partiledningen besitter när det kommer till att göra sanning till lögn och lögn till sanning.