Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Avslutat. Koalitionen mellan CDU och SDP blir det inget mer av.
Avslutat. Koalitionen mellan CDU och SDP blir det inget mer av.

Cwejman: Tysklands sista storkoalition dör

Det är inte första gången de två tyska partierna CDU och SDP straffas för sin missriktade kompromissvilja. Det krävdes två ordentliga valnederlag innan de insåg att storkoalitioner mellan vänstern och högern inte är något väljarna efterfrågar. Utan vettig opposition fungerar inte den parlamentariska demokratin som den ska.

Under år 2015 var det många som betraktade Tyskland som ett slags politiskt unikum i Europa.  Inget land i Europa tog emot lika många flyktingar i absoluta tal som Tyskland. Bara Sverige mottog fler flyktingar sett till andel av befolkningen. Detta var en politik som förbundskansler Angela Merkel då stoltserade med, men som hon senare, på grund av kritik från väljarna, tvingats ompröva.

Det var i samband med Merkels ”sonderweg” i asylpolitiken för två år sedan som det högerpopulistiska partiet Alternativ für Deutschland (AfD), storvinnarna jämte liberala Freie demokratische partei (FDP) i söndagens tyska val till Förbundsdagen, tog fart ordentligt. Från att ha hamnat på mellan 3 till 5 procent i opinionsmätningar innan hösten 2015 till omkring sensationella 12 procent efter hösten. De nivåerna har partiet hållit fast vid, trots en minskning det senaste året.

AfD grundades så sent som 2012 som ett EU- och Euroskeptiskt parti. Bland grundarna fanns flera akademiker samt journalister och politiken påminde i början delvis om svenska Junlistans: En relativt skarp men hyggligt pragmatisk kritik mot Tysklands stora ansvar för den ekonomiska krisen i södra Europa. Partiet har alltid präglats av en konflikt mellan en moderat och en mer radikal, invandringskritisk och populistisk falang. Den senare tycks också ha fått övertaget de senaste åren.

I valrörelsen har AfD på sina affischer ställt upp enkla motsatspar. På en av affischerna ser man exempelvis två bikiniklädda tjejer på en strand, ovanför orden: ”Burkas? Vi tänder på bikinis”. Partiets rötter och ideologiska vägval påminner om nederländska Frihetspartiet (PVV) som ofta valt att kontrastera europeiska värderingar mot konservativa religiösa uttryck inom islam. Dessa enkla poänger blev partiets valvinnare. 

Det finns ett annat skäl till att de styrande partierna, kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD, förlorat: Stora koalitioner mellan partier som tidigare utgjort politikens två motpoler är inget väljarna är särskilt intresserade av i praktiken. CDU och SPD ingick i en storkoalition efter att liberala FDP åkte ur Förbundsdagen i katastrofvalet år 2013. Det var denna storkoalition som styrde under Eurokrisen och den omfattande migrationen för två år sedan.

Det är inte första gången de två stora partierna straffas för sin missriktade kompromissvilja. I valet för åtta år sedan, efter att ha regerat Tyskland tillsammans med CDU, minskade SPD med 11 procent. Då vann tyska vänsterpartiet och de Gröna på att SPD satt i knät på Merkel. Denna gång var rollerna ombytta. I söndagens val tappade Merkel sju procent medan SPD minskade med fem procent.

Att ett lands två traditionellt dominerande partier ingår i stora koalitioner kan verka lockande för att kortsiktigt lösa en parlamentarisk kris och undvika minoritetsstyre. Den diskussionen känner vi igen från Sverige där en blocköverskridande regering ofta anförs som ett sätt att bryta upp blockpolitiken och utestänga SD från makt. 

Men av den tyska erfarenheten lär vi oss att det långsiktigt urholkar den för demokratin centrala oppositionen och öppnar upp för helt nya politiska maktpoler. Det krävdes två ordentliga valnederlag innan CDU och SPD insåg det. Mycket pekar nu mot att CDU och Merkel åter söker sig till liberalerna i FDP och att även de Gröna får en invit. 

Mest läst