Cwejman: Svik inte kurderna som stred mot IS

Så länge de hjälpte till i kriget mot IS var kurderna användbara. När de nu attackeras av NATO-landet Turkiet är de inte lika populära.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

I norra Syrien strider just nu milistrupper, flera av dem tidigare IS-anslutna, understödda av Turkiet mot kurdiska militärenheter. Även reguljära turkiska arméenheter har passerat gränsen mot Syrien för att delta i kriget mot kurderna. Den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan har förklarat att syftet är att förhindra en ”terrorarmé” från att etableras söder om den turkiska gränsen.

Denna ”terrorarmé” som Erdogan syftar på är det kurdiska Demokratiska unionspartiets militära gren YPG. Samma militära organisation som fördrev IS från stora delar av nordöstra Syrien och som har förhindrat etnisk rensning, våldtäkter och teokrati från att etableras i Syrien.

Medan USA och andra västallierade stod för flygunderstödet, och till viss del beväpning och logistik, så var det de kurdiska miliserna som utförde grovjobbet i kriget mot IS. Så sent som i julas stred kurderna tillsammans med USA mot Islamiska staten.

ANNONS

Och vilket är tacket kurderna får för att ha bekämpat den organisation som plågat Syrien med förtryck och Europa med terrordåd? Ingenting. Det har gått så långt att YPG påbörjat förhandlingar med Assadregimen för att mota bort den turkiskledda islamistkoalitionen.

Förra veckan förklarade Ryan Dillon, talesperson för den USA-ledda koalitionen ”Inherent resolve”, att striderna i syriska Afrin, som nu har invaderats av Turkiet och dess underhuggare, inte är en del av kriget mot IS. Det var en tydlig signal till den forna allierade: Vi kommer inte bry oss om Turkiet går söder om sin gräns för att slå ut kurderna.

Det är inte första gången USA och dess allierade sveper in på en våg av rättfärdighet för att därefter slå till reträtt när huvudskurkenär halshuggen och det viktiga efterarbetet stundar.

USA vill inte dras in i en turkisk-kurdisk konflikt som man inte anser har någon bäring på det numera tynande kriget mot IS. Det vore, från amerikanskt perspektiv, ologiskt. Turkiet är trots allt en NATO-allierad. Värdet av att hålla den alltmer auktoritära och islamistiskt anstrukna turkiska regimen nöjd övertrumfar alltså stödet till kurderna som bittert insett att de enbart var en bricka i spelet om IS.

Det är typiskt. För bara något år sedan skrevs det hyllningsreportage om den kurdiska arméns kvinnliga soldater och hur deras tunt beväpnade trupper lyckats förhindra vidare folkmord, etnisk rensning och andra förbrytelser. Nu när IS inte längre kablar ut filmer med groteska avrättningar så är helt plötsligt världens blickar bortvända.

ANNONS

Samtidigt sitter den syriske regimens ledare Bashar al-Assad säker på sin tron, uppbackad av ett triumfatoriskt Ryssland som bistått med både flyg och logistik. Putin står lojalt kvar vid sin allierade medan Trump och hans generaler inte lyfter ett finger för kurderna.

Det var sensationellt att USA satte sin tilltro till vänstermiliser som YPG att föra kriget mot radikala islamister. Sensationellt men också helt rimligt. Det fanns en minsta gemensamma nämnare: Att förhindra teokratiskt barbari. För den sakens skull kan (och bör) en liberal demokrati liera sig med socialistiska regimer. Men man lämnar inte sina vänner i sticket. På den punkten har USA en hel del att lära av Ryssland.

ANNONS