Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Planlöst. Vad är poängen med riksdagen om dess ledamöter ingen roll spelar?
Planlöst. Vad är poängen med riksdagen om dess ledamöter ingen roll spelar?

Cwejman: Sverige måste ut ur det parlamentariska dödläget

Sedan Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen har den svenska politiken inte varit sig lik. Något måste hända med politikens arbetssätt för att den svenska demokratin inte ska ta skada.

Sedan sju år tillbaka håller svensk politik andan. En ansenlig del av det politiska samtalet går åt till att diskutera vem som ska samarbeta med vem, under vilka former och till vilket pris. Abstraktionsnivån i svensk politik har ökat, från diskussioner och konflikter om konkreta sakfrågor till ett obönhörligt malande om det politiska spelet. 

Det är inte svårt att lista ut att den här ordningen tär på medborgarnas tålamod. Politiker måste kunna svara på såväl frågan om vad de vill åstadkomma som hur. Så länge det parlamentariska läget är så osäkert som nu måste de därtill kunna svara på med vem de ska genomdriva sin politik. Annars går trovärdigheten förlorad.

Det första försöket att lösa den knut som Sverigedemokraterna med sin närvaro introducerade i riksdagen var Decemberöverenskommelsen. Enligt principen om negativt parlamentariskt förtroende, det vill säga att en regering kan fortsätta styra så länge inte en majoritet av ledamöterna i riksdagen saknar förtroende för den, var tanken att skapa ett parlamentariskt system där SD kunde tas bort ur ekvationen. 

Väljarnas dom var hård. I synnerhet de borgerliga väljarna såg sig helt plötsligt svikna av partierna de röstat på och vars existensberättigande efter valet var livskraftigt oppositionsarbete, inte att lägga sig platt på marken.

Sverige är nu inne på det sjunde året med parlamentarisk oreda. Det är inte så att Sverige måste ha majoritetsregeringar för att kunna fungera normalt. Merparten av 1900-talets regeringar var minoritetsregeringar. Det är snarare normen än undantaget i svensk politik. Det har också fungerat rätt bra. Svenska regeringar brukar uppfylla vallöften även om de behöver söka stöd för regeringsmakten. 

Inget av de båda blocken har längre någon möjlighet att varken skapa majoritetsregeringar eller starka minoritetsregeringar. Därför återstår bara svaga minoritetsregeringar som konstant hotas bli fällda 

Några som insett att svensk politik befinner sig i en stökig förändringsprocess är statsvetarna Johannes Lindvall, Hanna Bäck, Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell. De har skrivit SNS Demokratirapport för innevarande år med titeln ”Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin” och i den skissat på vägar ut ur låsningen.

De avvisar lösningar av det slag som Decemberöverenskommelsen utgjorde och föreslår i stället, utifrån två scenarion – starka majoritetsregeringar eller svaga minoritetsregeringar - hur svensk politik bör förändras för att inte hamna i dagens allvarliga låsningar.

Om det är så att vi i Sverige ska öka möjligheterna för majoritetsregeringar så krävs enligt rapportförfattarna författningsändringar. Sverige skulle exempelvis kunna gå mer mot ett majoritetsvalsystem, liknande det som Storbritannien har. 

Detta skapar tydliga majoriteter på småpartiernas bekostnad. Med tanke på att antalet partiet i Sverige konstant ökat under flera decennier låter det helt otänkbart att dessa partier aktivt skulle bidra till sin egen undergång.  Detta alternativ är således bara hypotetiskt, knappast realistiskt.

En förändring som vi redan är vittne till är blockpolitikens upplösning. Detta möjliggör nya konstellationer som gör att regeringsunderlaget förändras drastiskt. 

Ett sådant scenario, om man ska fylla ut författarnas profetia, är att Socialdemokraterna helt gör sig av med Vänsterpartiets stöd och i stället söker stöd av Liberalerna och Centerpartiet, vilket blir Alliansens död. Finns Miljöpartiet kvar i riksdagen kan även de tänkas ingå i en sådan regering.

Jan Björklund (L) när högst sannolikt en dröm om att åter iklä sig en statsrådspost och hans flörtar med Socialdemokraterna indikerar att han kan tänka sig att stödja en S-regering. 

Det osäkra kortet är Centerpartiet. Annie Lööf (C) vet troligtvis att de starka siffrorna för partiet under hennes ledning bygger på ideologisk renlärighet, sådan är svår att leva upp till i regeringsställning, i synnerhet när Stefan Löfven håller i taktpinnen. 

Trots det osäkerhetsmoment som C utgör är denna rödgrönblå konstellation troligtvis den enda som skulle skrapa ihop tillräckligt stort stöd för att bilda en majoritetsregering.

Om man helt avskriver möjligheten att Sverige skulle gå mot majoritetsvalsystem förutsätter majoritetsregeringsscenariot att något av de traditionella blocken får en trygg riksdagsmajoritet. Det förefaller i nuläget osannolikt men tvära kast är inte omöjliga.

Det andra scenariot som rapportförfattarna skissar på är att Sverige fortsätter på den, sedan 2010, inslagna vägen med relativt svaga minoritetsregeringar. Skulle det vara fallet behövs vissa reformer för att bättre säkerställa att politik kan genomdrivas.

Först och främst krävs det enligt rapportförfattarna en förskjutning av makten från regeringen till riksdagen. Regeringskansliets storlek har ökat mycket de senaste decennierna vilket gör att partier vinner mycket på att hamna i regeringsställning samtidigt som deras möjligheter att utreda, samordna och bereda material är betydligt mindre i riksdagen. 

Expansionen av regeringskansliets personalstyrka relativt riksdagens gör, vilket rapportförfattarna konstaterar, att partierna får allt svårare att driva ideologiska strider samtidigt som de aktivt förhandlar i riksdagen.

Riksdagen har kommit att spela en allt mindre roll i svensk politik och fortsätter utvecklingen kan man lika gärna ersätta riksdagsledamöterna med en ledamot per parti. Det finns goda skäl att vända utvecklingen och tydliggöra för de svenska väljarna att det går att driva oppositionell politik i riksdagen och att det spelar roll vilka som hamnar där.

Skulle riksdagsledamöternas roll öka i värde skulle riksdagsgrupperna bli något mer än ett knapptryckarkompani för partiledningarna. Regeringen skulle bli tvungen att förhandla med olika partier i riksdagen för att nå framgångar. Detta skulle innebära oväntade allianser, hårda förhandlingar och att partierna skulle tvingas till politisk pragmatism.

Kanske ska inspiration sökas i Europaparlamentet där det är praxis att söka stöd förutsättningslöst, utan hänsyn till partigrupp. Det skapar en mindre uppstyrd men mer resultatorienterad politik. 

Det innebär inte att svenska regeringar nödvändigtvis blir starkare, däremot kommer tilltron till det parlamentariska systemet att öka när det faktiskt fyller sin tilltänkta funktion.

Detta behöver inte innebära att partierna samarbetar i regeringsställning, men det skulle innebära att oppositionsarbetet skulle bli än viktigare. I stället för att, som varit fallet med de borgerliga partierna, bara låtsas agera opposition, skulle de bli tvingade att faktiskt förhandla fram en bättre politik. 

Det skulle också innebära att det skulle bli nödvändigt att involvera alla partier, inklusive Sverigedemokraterna, i förhandlingar för att kunna få igenom sin politik. Blockpolitiken skulle fortfarande existera men bli porös. Det skulle också innebära att en röst på ett specifikt parti skulle betyda mer för den enskilde väljaren än vad det gör i dag.

I stället för att söka samarbete och kompromisser över ideologi- och blockgränserna, letar partierna efter sätt att trolla inom systemet och därigenom slippa förhandlingar. Det måste upphöra om inte tilltron till svensk parlamentarism ska skadas för lång tid framöver.

Mest läst