Ska man helt ta makten i ett land räcker det inte att vinna val. Då gäller det även att styra medieflödet. Den insikten råder det benhård enighet om i den polska regeringen.
I mars månad förklarade landets vice kulturminister, Jaroslaw Sellin, att landets lokaltidningar inte bör ägas av tyskar: ”Vi kan inte tillåta en så känslig marknad vara i händerna på ickepolskt kapital” (Wyborcza 20/3).
Vad han egentligen försökte säga var att illojala privata mediekanaler behöver mer regeringstrogna ägare. Det styrande partiet Lag och Rättvisa har sedan de vann valet 2015 fört en intensiv kamp för att ”återpolonisera” landets medier. Public Service (PS) föll först. Men de privata mediehusen kan bli svåra att knäcka eller att köpa upp, vilket nu föreslås.
PS är det första offret när en regim utan skrupler får makten. Det visar också varför PS långsiktigt är en så bristfällig garant för opartisk rapportering och maktkritik när konfliktnivån ökar i ett land.
Venezuela är utöver Polen ett av praktexemplen på precis detta. Landets PS har sedan länge befunnit sig på en sovjetisk propagandanivå och var en av de första institutionerna Hugo Chavez helt möblerade om i. Men regimen har inte förmått utplåna oppositionen. Ett viktigt skäl är att starka mediehus klarat sig undan snart två decennier av repression.
Sverige är väl ett stabilt land och både SVT och SR är ju oberoende, invänder nog många. Men det svenska PS-systemet ligger inte långtifrån det system som det polska regeringspartiet utnyttjade för sina syften.
SVT drivs som en stiftelse med ledamöter utsedda av regeringen, vilket var precis det system som Lag och Rättvisa använde sig av för att fylla styrelsen med lojala medlemmar. Och det svenska sändningstillståndet är minst lika sårbart för förändringar som Polens motsvarighet.
Den hastighet med vilken statliga medier riskerar att bli rena propagandakanaler bör sätta svenska PS konkurrens med privata medier i nytt ljus. Varje gång SVT gör en satsning som direkt konkurrerar med privata medier används skattepengar för att undergräva det långsiktiga mediala oberoendet i Sverige. Inget privat mediehus, oavsett hur starkt det är, kan konkurrera med statskassans uthållighet.
Att PS i dag följer en partipolitiskt oberoende linje är ingen garant att det förblir så. För politiker är det alltid lättare att lägga sig i statliga medier än i privata mediehus. Det spelar ingen roll vilka skyddsmekanismer som finns på plats. Statlig finansiering innebär statligt beroende, oavsett om det gäller Polen, Venezuela eller Sverige.
