Solipsist. För den grekiske filosofen Gorgias fanns ingen sanning, bara paradoxer.
Solipsist. För den grekiske filosofen Gorgias fanns ingen sanning, bara paradoxer.

Cwejman: Sanning spelar roll

Ett postmodernt offentligt samtal är fattigt på handlingskraft och mer upptaget med föreställningar än människors faktiska livsvillkor.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Den centerpartistiske Europaparlamentarikern Fredrik Federley förklarade nyligen i ett långt Facebookinlägg att politik för honom handlar om ”idéer för att förändra både vår samtid och vår framtid” (FB 19/9).

Med anledning av detta ställde han sig frågande till att det ”skriks” i högan sky om vissa ämnen. Till detta hörde begreppet postmodernism. Utifrån det Europarlamentarikern ”skrapat” på ytan av ämnet hade han uppfattat att det rörde sig om en del av någon ”akademisk vänsters resonemang”. Vad som därmed förvånande honom var att han mest stötte på skriverier om detta inom ”högerns debattsfär”.

Att förstå hur postmodernismen fungerar är viktigt för att begripa många av det senaste årtiondets samhällsdebatter. En viktig del av postmodernismens påverkan på vår samtid är nämligen upptagenheten med att sätta ”bilden” och ”representationen” av verkligheten i centrum för det politiska samtalet. Man vill hellre prata om hur man pratar om exempelvis burka, än att faktiskt prata om vad burkan symboliserar.

ANNONS

Detta förhållningssätt kan man kontrastera mot marxismen som har vetenskapliga anspråk på att förklara objektiva ekonomiska maktförhållanden mellan människor. Eller liberalismen som är grundad i Upplysningen och som lägger tyngdpunkten vid individens relation till stat och auktoritet.

Ett annat uttryck för att beskriva ordens makt, och därigenom postmodernismens inflytande på vår samtid, är lingvistisk konstruktivism. Betydelsen av detta är att ord inte bara beskriver verkligheten, de formar den. Orden bär på en makt som är helt avgörande för människor. Den som genom ord äger bilden, innehar även makten att sätta villkoren för dess förändring.

Postmodernismens roll inom politiken har blivit viktigare under det senaste halvseklet. Det är inte en helt lättbegriplig utveckling, men dess påverkan kan skönjas inom fler än ett område. Postmodernismens tonvikt på narrativ och ord hittar man inte bara inom politiken.

Företag säljer inte bara produkter utan berättelser om produkten. PR-branschen är fylld med experter på hur specifika narrativ ska säljas in för att sätta ”rätt bild” av ett sammanhang. I den här utvecklingen kan även en del av motviljan mot politiska och mediala etablissemang upptäckas.

Väljer man att vinkla en nyhet på ett visst sätt, med hänvisning till att man inte vill ”svartmåla” eller ”generalisera”, ifrågasätter många vilken sorts sanning som levereras. Svenskar tog tidigare del av nyheter från ett fåtal dominerande tidningar och offentliga nyhetskanaler. Det är annorlunda i dag med fler konkurrerande aktörer och följaktligen är mängden sanningar och verklighetsuppfattningar fler.

ANNONS

Debatten om Sverigebilden är om något ett uttryck för en postmodern debatt. Under en lång tid har det kommit rapporter från förorter om oro på bibliotek, blåljuspersonal som attackeras, allvarligt gängvåld som ökat i intensitet och religiös fundamentalism.

Lägg därtill den nu två decennier gamla debatten om hedersvåld. Det intressanta med följderna av den här rapporteringen är inte det förbluffande snabba agerandet från våra makthavare, utan hur länge debatten om vilka ord som ska beskriva utvecklingen pågått.

Vissa har invänt mot att beskrivningarna av utvecklingen i förorten handlar om ”svartmålning” och ”negativa stereotyper”. Eftersom man misstänker att överdrifterna tjänar ett (främlingsfientligt) politiskt syfte, vänder man samtalet till att handla om huruvida uppgifterna stämmer eller ger en ”rättvis bild”, i stället för att göra något åt saken.

Politiker som är mer upptagna av att ”nyansera” bilden av människors elände än att lösa det, har fastnat i ett postmodernt sätt att förhålla sig till och driva politik. Bilden av Sverige prioriteras framför handfast agerande i den fysiska verkligheten.

Samma logik gäller även för debatten om hedersvåldet. Vissa invände mot att själva beskrivningen av fenomenet var uttryck för en ”konstruktion av svenskhet som civiliserat” i kontrast till utomeuropeiskt barbari (Feministiskt Perspektiv 8/2 2013). Den linjen fick rätt mycket gehör bland svenska politiker som givetvis inte ville beskriva invandrare som barbarer.

ANNONS

Konsekvenserna av det postmoderna sättet att förhålla sig till högst verkliga mord och övergrepp har vi i dag: svenska politiker börjar först nu, två decennier efter de första kända hedersmorden, komma ikapp med politiska lösningar.

Det är välkommet. Men facit visar att ifrågasättande av verklighetsbeskrivningar och rädsla för att yttra fel ord länge styrt det svenska politiska samtalet.

Ord spelar roll, och striden om vad som är tillåtna och sanna ord börjar bli mer intensiv.

Statistik som Brookings institute tagit fram visar att en femtedel av alla amerikanska universitetselever på grundnivå anser att det är befogat att använda fysiskt våld mot talare som yttrar ”kränkande eller sårande” ord. Trenden bland studenterna att protestera och hindra debatter som berör alltifrån yttrandefrihet till aborträtten går inte att bortse ifrån.

Utvecklingen kan härledas till att ord i sig ses som en form utav maktutövning. Fri debatt och fördomsfri kunskapsinhämtning, utan hänvisning till vem som gynnas eller missgynnas av vissa berättelser och verklighetsbeskrivningar, har nedprioriterats till förmån för ett nervöst begränsande av det offentliga samtalet. Det är inte bara tv-serier vi importerar från USA, även dess ideologiska trender sipprar ned till Sverige.

Demagoger och populister dras som bananflugor under rötmånaden till denna ordfixerade postmoderna ideologi. Om de kan argumentera att alla ljuger för att föra fram sin sak, då är ju alla lika goda kålsupare med likvärdiga sanningsanspråk.

ANNONS

Vladimir Putin är ett exempel på en person som trivs utmärkt med den här ordningen: Om sanningen är relativ har alla rätt till sin egen sanning. Ockupationen av Krim blir med denna logik en befrielse.

Under kalla kriget var sanning och lögn viktiga i Sovjetunionen, man ljög konstant och var upptagen med att dölja sanningen. Det är annorlunda i dag, själva idén om sanningen är irrelevant och ryska regimföreträdare nöjer sig med att hänvisa till att alla har en egen sanning.

Detta hävdade den ryske författaren Peter Pomerantsev i en uppmärksammad artikel i The Atlantic (9/9 2014). Rysslands framgångsrika postmoderna informationskrig återspeglas i västvärlden där själva sanningsbegreppet tappat värde.

Postmodernismen olika företrädare, vare sig de är ryska propagandister eller svenska sanningsrelativister, förenas i en upplysningsfientlig uppfattning att sanning är en chimär. Medan ryska propagandister hävdar att alla ljuger lika mycket, hävdar de postmodernt anstrukna i Sverige att sanning bara är ännu en form av maktutövning.

Man kan tycka illa om att det är på det här viset, även arbeta emot det. Men man kan inte bortse från att det här är ett av villkoren för 2010-talets politiska och ideologiska samtal. Svensk politik är betydligt mer postmodern i dag än vad den var för tio, tjugo eller trettio år sedan.

ANNONS

En liberal grundsats är att människor är förnuftiga nog att komma hyggligt överens om vilken verklighet vi talar om, och hur denna kan förstås, för att därefter diskutera politik och policy. Faller det här paradigmet blir det svårare att faktiskt driva politik. Att uppmärksamma detta är inte en trivial distraktion som vissa ägnar sig åt. Fundamentet för rationell och klok politik är att det fria ordet och sökandet efter sanning sker utifrån en upplysningstradition.

Ord spelar roll och i ett postmodernt förhållningssätt finner vissa, företrädelsevis ideologiska motståndare till Federley, en bekväm reträttväg: Kan man inte vinna en politisk strid så kan man i stället vinna striden om sanningen.

ANNONS