Canthigaster valentini är en blåsfisk med den finurliga förmågan att fylla sin kropp med vatten för att svälla upp mer än tre gånger sin normala storlek. Det leder till att en och annan rovfisk vänder och letar efter annat byte.
Blåsfiskens strategi återfinns även hos människan. Hamnar du oväntat i sällskap av en björn kan oväsen få björnen på flykt. Men förutom att skrämma björnar används även tekniken för att temporärt styra det demokratiska samhällets uppmärksamhet.
Nazisterna som dök upp i Almedalen hör till en obetydlig, men icke desto mindre obehaglig, rörelse i svensk politik. Detta är de väl medvetna om – likaså vet de vilken avsky som möter dem varhelst de dyker upp med sina plakat och budskap. Detta utnyttjar de maximalt.
Nazisterna gapade under Annie Lööfs tal för att störa och har misshandlat meningsmotståndare iVisby. Deras blotta närvaro, hur få de än är till antalet, försätter omgivningen på helspänn. Se bara på vilken oreda de ställde till med i Göteborg inför och under Bokmässan. Delar av staden kändes som under belägring.
Nazisterna har i brist på resurser utnyttjat det enda de verkligen besitter – rädslan för dem – till fullo. Det är oklokt att låta dem njuta av den vinsten. De ägnar sig nämligen åt en enkel form av manipulation.
Ett liknande exempel, som också ledde till stora reaktioner, var de rasistiska svadorna som riktades mot landslagsspelaren Jimmy Durmaz. Det ledde till massiva solidaritetshandlingar gentemot Durmaz. Ett tecken på enighet och anständighet i Sverige. Men vad svarade solidariteten på, egentligen?
Per Ödling, professor i telekommunikation, analyserade med en kollega de 39 000 kommentarer som gjordes på landslagsspelaren Jimmy Durmaz Instagramkonto i samband med Tysklandsmatchen. Av de rasistiska kommentarerna försvann många, och det nästan samtidigt.
Enligt Ödling var det något misstänksamt med hur det gick till: "någon person eller organisation tycker att det finns en chans att sprida intrycket av att Sverige är rasistiskt. Så man har gått in och hatat – och så fort stormen fått fart och innan någon hunnit analysera det har man gått ut igen" (DN 4/7).
Det är så vi styrs. Om vi skräms att tro att ett fenomen är värre än vad det är – eller om en organisation blåser upp sig – ökar följaktligen uppmärksamheten vi ger den. Åter Ödling: "Kan man ge sken av att något är jätteengagerande, då styr man medierna i den riktningen. Man leder dem dit som om de vore boskap".
Det är en rätt otäck tanke att extremister kan kalibrera det demokratiska samhällets uppmärksamhet och insatser med sådan precision. Att nazister och rasister krälar runt i undervegetationen råder ingen tvekan om. Men ska de verkligen få privilegiet att styra och ställa så mycket i det offentliga samtalet?
Det behövs en mer förslagen och kalkylerad försvarsmekanism mot det här. Ett av fundamenten i ett samhälles psykologiska försvar är att kunna sortera och prioritera hot. Vad kräver massiva motreaktioner och vad ska kvävas till tystnad. Den prioriteringsordningen är idag omkullkastad.
Nazisterna tillhör en våldsbejakande och revolutionär rörelse och är en fråga för rättsstaten, inte den offentliga debatten. Ulf Kristerssons (M) förslag att förbjuda "våldsbejakande organisations verksamhet" är ett steg i rätt riktning. Förhoppningsvis får Moderaterna riksdagen med sig.
Tills dess är värt att komma ihåg att en mycket liten fisk som blåser upp sig till bristningsgränsen förblir en obetydlig liten fisk även om den försöker ge sken av motsatsen.
