Albanien var under en stor del av efterkrigstiden ett av världens mest isolerade länder. Ett europeiskt Nordkorea. Ett sådant land var pressat att ha en oberoende vapenproduktion. Hela befolkningen skulle i händelse av krig nämligen kunna beväpnas.
I landet byggdes tusentals små bunkrar - de små svampbunkrarna. Folket organiserades i en nästintill totalt decentraliserad försvarsmakt. Att landet var så isolerat och baserade sitt försvar på att merparten av befolkningen deltog i försvaret krävde en omfattande lokal vapenindustri. Det lilla Albanien producerade därmed oerhörda mängder automatvapen.
Dessa vapen är nu värda en slant på den svarta marknaden. Även i grannlandet, före detta Jugoslavien, hade under kalla kriget en omfattande vapenindustri. Efter Balkankriget på 1990-talet försvann många av vapnen och inbrott i gamla mobiliseringsförråd är inte ovanligt.
NATO är en av få aktörer som aktivt arbetar med att förstöra överblivna vapen på Balkan. 2011 påbörjade samarbetsorganisationen ett projekt med målet att förstöra 24 000 ton vapen i Albanien under en fyraårsperiod - allt finansierat av den amerikanska staten.
Projektet går hand i hand med liknande insatser på hela Balkan med syftet att förstöra vapen som inte direkt används av ländernas försvarsmakter. I Makedonien har man förstört tusentals ton ammunition som annars hade kunnat hamna på villovägar.
Vapen producerade på Balkan för flera decennier sedan ställer till det i Sverige. De vapen som används av de svenska gängen kommer nämligen nästan uteslutande just därifrån. Den bosniske åklagaren Goran Glamocanin berättade för Aftonbladet att Sverige är den största marknaden i Europa för illegala vapen från Balkan: "Det finns en mycket väl inarbetad organisation för att ta emot och sälja vapen hos er" (AB 22/1).
Tullåklagaren Oscar Lindvall från Helsingborg berättar, i samtal med ledarsidan, att vapen, till skillnad från narkotika, kan cirkulera på marknaden i decennier. Det gör att mängden som behövs, relativt narkotikan, är betydligt mindre. Tyvärr har inte tullen några möjligheter att helt stoppa tillförseln. Lindvall förklarar att: "Vi har inte en chans att kontrollera allt passerar gränsen". Det är någon enstaka procent som kontrolleras.
De beslag man väl gör hänger på tips, tullarnas intuition och kunskap. Trots att möjligheterna till kontroller är liten beslagtas ändå stora mängder vapen. Tyvärr påverkar det knappast tillgången på den svarta marknaden i Sverige nämnvärt. "Tillgången till vapen tyvärr är god på marknaden" berättar Lindvall.
Medlemskapet i Europeiska unionen gör att det råder fri rörlighet av varor och tjänster - vilket givetvis är bra på många sätt. Men nackdelen är att tullen i Sverige enbart har möjlighet att lägga ut ett väldigt grovmaskigt nät för att stoppa smugglingen av vapen till Sverige. Europeiska Kommissionen har dessutom hårda krav på att kontrollerna inte stör flödet över gränsen.
När gängvåldet vreds upp i intensitet och brutalitet var det många politiker som ville göra något handfast. I Göteborg efterlystes från Socialdemokraterna hårdare straff för vapeninnehav. Vid årsskiftet skedde en straffskärpning för vapenbrott, vilket förenklar för polisen att anhålla personer med vapen. Däremot hjälper det inte tullen.
Jeper Liedholm vid Tullverkets underättelsetjänst förklarade för Aftobladet att: "Det som vi har att utreda rör inte vapenbrottet utan smugglingsbrottet" (AB 22/1). På det området har lagen inte förändrats. Tullverket har fortfarande inga möjligheter att hämta in teledata vid misstänkt vapensmuggling eftersom ministraffet är för lågt.
Man kan konstatera att de åtgärder som skett från politiskt håll för att stävja tillgången på vapen helt enkelt inte påverkar vapensmugglingen. Vill man komma åt den måste man gå till urkällan samt göra det betydligt svårare att faktiskt föra in vapnen i Sverige. Inget av detta har hittills skett.
Satsningarna från NATO:s sida är berömvärda men i sammanhanget rätt små. Det handlar också om i stor utsträckning om destruktion av tunga artilleripjäser och annat som inte ens de mest kreativa gängen i Sverige har någon användning för. Små handeldvapen och ammunition är lättare att gömma och smuggla till ett land som Sverige.
En möjlig lösning vore att de nordiska länderna - smugglingen sker inte bara till Sverige utan även Danmark och Norge - gick samman och aktivt köpte upp vapen, på Balkan, för att därefter initiera destruktion av dem.
Det kostar sannolikt ett par miljarder men kan vara en värd investering på lång sikt. Det som smugglas är i regel gamla vapen och överskott från kalla kriget. Det rör sig i liten utsträckning om nyproducerade vapen som smugglas. Det finns således ingen fara med att trissa upp priset och betala mer än vad gängen är villiga att betala.
I Sverige behövs mer resurser till tullen och större befogenheter att följa upp ledtrådar och få tillgång till teledata. En större bemanning vid gränsövergångarna skulle kunna, i kombination med effektivt spaningsarbete, förhindra införsel.
Men oavsett hur mycket stöd tullen får kommer man aldrig helt kunna hindra vapensmugglingen. Det är en baksida av EU:s fria rörlighet. Därför krävs det något i stil med vad NATO redan idag gör - men i en större omfattning.
