Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Isolerade. Alexander Wienerbergers foton av hungersnöden i Ukraina tillhör ett sällsynt antal som överlevt till vår tid.
Isolerade. Alexander Wienerbergers foton av hungersnöden i Ukraina tillhör ett sällsynt antal som överlevt till vår tid.

Cwejman: Röd svält, röd glömska

I en nyutkommen bok av Anne Applebaum får läsaren ta del av det europeiska 1900-talets minst kända folkmord, hungersnöden i Ukraina.

Som barn förstod jag aldrig farmors besatthet av att hamstra mat. Hon försökte förklara för mig: ”Livet var svårt i Ukraina. Vi hade ingen mat. Och pappa sattes i fängelse för att han var präst. ”Som den yngsta i familjen berättades mycket lite för farmor. De var rädda att hon skulle försäga sig i skolan. Alla levde i skräck för angivare och partiet var ständigt närvarande. Barndomen var för henne ett plågsamt töcken. Men det hon aldrig glömde var hungern, och vad den gör med människor. 

Den ukrainska massvälten, eller Holodomor som den kallas i Ukraina, under åren 1932-1933 tillhör inte allmänkunskapen i Europa. Det är ett folkmord som i det historiska medvetandet försvunnit mellan stolarna. Lite svårbegripligt, udda och avlägset. Förhoppningsvis kan det bli ändring på det.

I dag inleds Bok- och Biblioteksmässan. Under tre dagar kommer böcker från hela världen att säljas och diskuteras. En bok som på mässan tyvärr inte får den uppmärksamhet som den förtjänar är historiken och journalisten Anne Applebaums pinfärska tegelsten ”Red famine: Stalins war on Ukraine” (Allen Lane 2017).

Applebaum har gjort det till sitt livsuppdrag att påminna och uppmärksamma om kommunismens förbrytelser. Hennes bok ”Gulag: En historia” fick många att inse att den röda terrorn och fröet till de sovjetiska fånglägren såddes redan under Lenins tid vid makten. I ”The crushing of Eastern Europe” beskrev hon i detalj hur det kommunistiska maktövertagandet ägde rum i Östeuropa efter andra världskriget. Applebaum sätter ljus på händelser vars uppmärksammande av politiska skäl kritiserats eller tystats ned. Till dessa hör kunskap om svälten i Ukraina.

Hungersnöden var ingen slump. Det var en konsekvens av målmedvetna politiska handlingar, utförda av personer som var varse deras konsekvenser, och som trots den kunskapen valde att genomföra sitt ideologiska program. 

Tvångskollektiviseringen, det vill säga konfiskationen av all privategendomen, inom jordbruket var enligt marxist-leninisterna en nödvändig del av revolutionen hävdar Applebaum. Inom den ukrainska bondeklassen, och då i synnerhet bland de bönder som ägde mark, fann kommunisterna ett opålitligt klasselement. Genom att slå sönder böndernas jordbruk uppnådde kommunisterna två ändamål: en centralisering av jordbruket och ett undanröjande av påstådda folkfiender. 

Att tömma Europas bördigaste åkermarker, vilket Ukrainas vidder var kända som, krävde en fanatisk noggrannhet och hänsynslöshet. Spannmål konfiskerades i alltifrån byar till enskilda hushåll. Kommunistpartiet skickade ut grupper av aktivister som letade igenom alla hem, lador, uthus och åkrar efter mat. Applebaum har i dokument från sovjetiska myndigheter funnit ordet som stipulerar att allt skulle magasineras eller exporteras utomlands så att den sovjetiska statsmakten kunde införskaffa kapitalvaror från utlandet.

Hundratusentals människor började fly landsbygden undan svälten innan Stalins utsände i Ukraina, Lazar Kaganovitj, stängde gränserna och förhindrade massflykten. Ukrainarna skulle inte tillåtas fly.

Konsekvenserna var förödande. Demografer och historiker som forskat kring Holodomor har kommit fram till att 3,9 miljoner människor dog under åren 1932-1933. Det är ett högre dödstal per dag än under Förintelsen, nio år senare.  

Barn så små som fyra år gamla sökte sig till städer som Kharkov och Kiev för att leta efter mat då deras familjer på landsbygden dött. På barnhemmen i dessa städer dog tusentals utmärglade barn. Svälten gick så långt att en del ukrainare mördade familjemedlemmar för att äta dem. Polisen arresterade exempelvis en man i Sumyprovinsen som efter att hans fru dött av svält först åt sina två barn.

Människor åt vad som helst för att överleva: Gräs, ruttna potatisar, bark eller mossa. Allt detta kände kommunisterna till hävdar Applebaum, ändå fortsatte partiets utsända med oförminskad styrka att leta efter undangömd mat. 

Utåt motiverades de hårda revolutionära metoderna med att den jordägande klassen, de så kallade ”kulakerna” hamstrade spannmål, motsatte sig kollektivisering och spekulerade på svarta marknaden. Men ordet Kulak var ett godtyckligt begrepp. I vissa sammanhang innebar det bonden som hade två kor, i stället för en. 

Bolsjevikernas klasskrig riktades inte enbart mot storbönder utan hela den ukrainska bondebefolkningen. Mitt under svältens mest intensiva period förklarade Stalin att man inte bör förledas av böndernas oskuldsfullhet. De bedrev genom att hamstra spannmål ett ”tyst krig mot Sovjetunionen”. Kanske finns i förvirringen över vad begreppet ”kulak” innebar en orsak till att Holodomor varit så svårt att placera i historieskrivningen. Vem som helst som inte fogade sig i partiets planer för Ukraina kunde benämnas som kulak, därför slog hungersnöden så brett.

Varje antydan till frihetssträvan och oberoende skulle utrotas, menar Applebaum. Efter att nära fyra miljoner ukrainare svultit ihjäl fanns mycket riktigt ingen ork eller frihetslängtan kvar. ”Vi har besegrat kulakerna” förklarade Stalin 1934. Revolutionären Lev Kopelev beskrev några år innan detta att allt var tillåtet i kommunismens namn, att ljuga, stjäla, förstöra ”för hundratusentals eller till och med miljoner människor”. Att tveka inför klasskrigets nödvändighet var uttryck för ”blödig intellektualism” eller ”dumliberalism” och slutade oftast med en enkelbiljett till Gulag.

Kommunistiska folkmord har för de ansvariga och deras sympatisörer varit lättare att smita undan och relativisera. Eftersom de flesta som dog i Ukraina under åren 1932-1933 gjorde det på grund av svält har kommunister och historierevisionister skyllt på missväxt och dåligt väder. Att det var en medveten politik, framdriven av klasshat och total ekonomisk centralplanering har gömts undan.

Tystnaden och ointresset för Holodomor kan därmed enkelt förklaras. De västerländska kommunister som besökte Ukraina när svälten pågick visades runt bland välordnade kulisser. Den franske kommunisten Édouard Herriot, som besökte Ukraina år 1933 beskrev besöket senare som en ”Trädgård i full blomning”.

Den svenske SkP-partiledaren Hilding Hagberg nämner i sina memoarer inte folkmordet med en stavelse. Att Sovjetunionen klarar den andra femårsplanen är allt han skriver om svältåret 1932. En femårsplan vars produktionsmål och ”framgång” till stor del byggde på att Ukraina tömdes på spannmål.

Efter svälten var det locket på. Applebaum beskriver hur regimen i Sovjetunionen förnekande att det överhuvudtaget ägt rum någon hungersnöd medan de västeuropeiska kommunisterna villigt hjälpte till med historierevisionismen och fascistanklagelser mot de som uppmärksammade folkmordet. Kanadensaren Douglas Tottle, som år 1987 utkom med en bok om Ukraina och Holodomor, beskrev svälten som en ”myt” framodlad av fascister för att kritisera socialismen. Skrämmande nog lyssnade många på honom. 

I Sverige är kunskapsnivån om svälten skrämmande låg. När den ukrainska filmen om Holodomor, ”Bitter harvest”, utkom tidigare i år, rubriksattes en artikel om den på SVT med orden ”Film som vapen i historieskrivningen” (SVT 2/7). SVT:s filmrecensent Fredrik Sahlin hävdade att filmens tydliga ”lutning” gjorde att man nog kunde kalla den för en ”propagandafilm”.

Men Sahlin erkände också att han saknade kunskap om Holodomor. Han är nog heller ingen expert på Förintelsen men jag har svårt att se att en recensent som Sahlin hade beskrivit Steven Spielbergs film "Schindlers list" med att den var ett ”vapen i historieskrivningen”. "Bitter Harvest" är inget mästerverk. Men den återger faktiska händelser. Och Holodomor är ingen ”knepig händelse” som Sahlin uttrycker det, det är ett väl kartlagt europeiskt folkmord. 

De som hävdar annorlunda gör det av två skäl: Antingen vill de tona ned, relativisera eller revidera kommunismens historia. Eller så gör de som ryska Sputniknews som i en artikel för två år sedan förklarade att Holodomor är ett redskap för fascistiska krafter som vill misskreditera Ryssland. Folkmordet var enligt Sputniknews i själva verket en ”myt” (Sputniknews 9/8 2015).

Förintelserevisionismen har aldrig fått särskilt starkt gehör i väst (annorlunda är det i Mellanöstern). Nazismen har en så självklar roll som ondska i vår del av världen att den möts med en kompakt vägg av motstånd, likaså historierevisionismen kring nazismens förbrytelser. Revisionismen kring kommunismens brott och den medvetna röda glömskan kring Holodomor har varit desto mer framgångsrik. 

När den brittisk-amerikanske historikern Robert Conquest år 1986 utkom med boken ”Harvest of Sorrow”, den första boken om Holodomor som nådde en bredare publik, blev han hånad och kritiserad av svensk vänster. När samme Conquest gick bort för två år sedan skrev Kommunistiska partiets tidning Proletären om hans mångåriga ”lögner om Sovjetunionen” (Proletären 17/8 2015). Samma kommunistiska parti som till sina medlemmar kan räkna flera kända svenskar, exempelvis Sven Wollter. Hur många folkkära svenska kändisar tillhör förintelseförnekande partier?

Det är svårt att förstå vad svält gör med människor, det är ännu svårare att förstå hur en stat medvetet och som ett led i en ideologisk strävan så hänsynslöst kan framkalla svält bland miljoner människor. Att det alltjämt finns människor som villigt lånar sin trovärdighet till kommunismen är enbart en vidrig petitess i marginalen. Men det är vad vi har kvar att kämpa emot för att hålla minnet vid liv av vad som hänt i Europa. Med hjälp av begåvade historiker som Applebaum blir det något enklare.

Mest läst