Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Cwejman: Politisera inte historien

Det går inte att bemöta nationalismens landvinningar i Europa med postmodernism, relativism eller okunskap. Politisering av det förflutna sker både inom ramen för nationalismen och motståndet mot densamma.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I lördags ägde Förintelsens minnesdag rum. Snart finns det inga personer i livet som kan berätta om folkmordet som ägde rum under andra världskriget. Minnet av krigets många etniska rensningar, folkmord och förödelse kommer därmed att tillhöra historieböckernas – och har det visat sig många gånger – politikens domäner.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett färskt exempel är Ukraina. Landet är i färd med att skapa sig en framtid. Och som så ofta för länder som bygger morgondagen så måste gårdagens händelser läggas tillrätta. Stora delar av Ukraina var en gång i tiden ett mångkulturellt land. I städer som Chernivtsi och Lviv talades tyska, ryska, tjeckiska, jiddisch, ukrainska, polska och rumänska – bland många andra språk. Inte nu längre. Det är nästintill hundraprocentigt etniskt ukrainska städer.

Det Nazityskland påbörjade, en massiv etnisk rensning i stora delar av Östeuropa, fullbordades av kommunisterna direkt efter kriget. Miljoner människor tvångsförflyttades och Europa blev sig aldrig likt. Mångkulturella länder blev monokulturella. Och spåren efter människorna som försvann, oavsett om de var polacker, romer eller judar, har sedan dess målmedvetet tillintetgjorts. För att hålla ihop landet ägnar sig vissa politiska rörelser åt ren historieförfalskning.

Ett aktuellt exempel på detta berättas om i en artikel i Svenska Dagbladet (25/1). Rubriken är ”Mördade judar på 40-talet – hyllas idag som hjältar” I samtidens Ukraina glorifieras nationalistiska organisationer som OUN/UPA. De betraktas som pionjärer i det fria Ukrainas kamp för oberoende och formell självständighet. Med tanke på att landet befinner sig i ett konstant tillstånd av lågintensivt krig mot ryska separatister har uppslutningen kring dylika organisationer fått en förnyad aktualitet.

Paradoxalt nog visade artikeln, vars syfte var att uppmärksamma hur kort det historiska minnet är i Ukraina och hur man bortser från OUN/UPA:s brott, hur enkelt det är att retuschera historien – även när avsikten är god.  För samtidigt som dessa organisationers medlemmar begick oerhörda övergrepp mot judar så nämns inte i artikeln organisationernas polsk-katolska offer. Det var dessa, och inte judarna (som tyskarnas Einsatzgruppen redan mördat merparten av) som var OUN/UPA:s  främsta, och till antalet mest flertaliga, offer. 

Att uppmärksamma hur nutida ukrainsk historieskrivning till stora delar är förljugen, är ett vällovligt syfte. Men det går inte att ersätta en bristfällig, och ofullständig, bild av historien med en annan. Detta till synes triviala exempel lär oss att man inte kan byta en historisk vantolkning med en annan. Den på många håll i Europa snabbväxande nationalismen bemöts ofta med ett motmedel som riskerar att försämrar det allmänna historiemedvetandet. Sverige är i sammanhanget ett tråkigt exempel.

Genom att ta spjärn mot nationalism och högerextremism, söker man i Sverige använda museiverksamhet och statlig kulturpolitik för att revidera svensk historia: Från en skildring av ett etniskt homogent samhälle, till en berättelse om ett mångkulturellt land. Det är raka motsatsen till vad som sker i Ukraina. Men trots att det handlar om två processer som, till synes kan uppfattas vara varandras motsatser, är de till förvillelse lika varandra.

För två år sedan konstaterade ordföranden för Riksförbundet Sveriges museer, Länsmuseers Riksförbund, Centralmuseers samarbetsråd samt Rättviseförmedlingens ordförande att: ”Museer och andra kulturinstitutioner spelar en avgörande roll för skapande av bilden av Sverige och det svenska” (Arbetet 10/9 2015). Målsättningen var inget annat än att svenska museers, och därigenom en inte oansenlig del av verksamheten som ska vårda Sveriges historie- och kulturarv, ska politiseras och underställas en politisk kamp mot nationalismen.

Denna politisering innebär att museer blir ”mötesplatser” och ”arenor” som främst syftar till att uppnå mångfaldspolitiska ändamål. Detta luddiga mål är det närmsta Sverige kommer till postmodernistisk kulturpolitik i praktiken. Tyvärr är postmodernism i detta sammanhang, det vill säga en upplösning av vilken berättelse som anses är sann, relevant och riktig, ett synnerligen dåligt motstånd mot den nationalism som man säger sig ta spjärn mot.

För den nationalistiska historieskrivning som kablas ut i ett land som Ukraina, där minoriteter och en komplex historia suddas ut till förmån för en monokultur, är minst lika fattig och relativistisk som den kunskapsbefriade postmodernism som kryper upp på scenen i den svenska offentligheten. Båda förenas i att upplösa det förflutna och underställa historien ideologin. Vill man erbjuda en motsats till postmodernismens tomma förhållande till det förflutna ska man i stället satsa på gedigen och sanningsenlig kunskap, något som tyvärr inte tycks vara på modet.

Vägen ut ur denna återvändsgränd är att separera politiken från tolkningen av det förflutna. Våra museer, eller för den delen historieskrivningen, kan inte underställas flyktiga politiska tendenser, eller kosmetisk (och i grunden misslyckad) opposition mot nationalismen. Antitesen till politiseringen av det förflutna är en historieskrivning – och historiebevarande – som i största möjliga mån görs saklig, innehållsrik och vederhäftig. Det är först med en sådan inställning som såväl extremnationalism som postmodernismen kan jagas på flykten.