Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Cwejman: Politikerbristen i Sverige är ett demokratiproblem

Det svenska parlamentariska systemet håller inte jämna steg med medlemsminskningen i partierna. Stolarna i nämnder och fullmäktigen försvinner inte, samtidigt som antalet personer villiga att sitta i dem är en minskande skara människor.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vad händer med det politiska systemet om ingen längre vill bli politiker? Vi har inte hamnat där än. Men mycket tyder på att partierna kommer få det allt svårare att mobilisera sina medlemmar att ställa upp som kandidater i valen.

Miljöpartiet saknar i kommande val kandidater i över 50 kommuner, det är rekord jämfört med andra partier. Partiets medlemsbas har fullkomligt imploderat under den innevarande mandatperioden (SR 22/5).

Hälften av partiets medlemmar har försvunnit. Det får givetvis konsekvenser i många kommuner – det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket folk som vill stå på MP:s valsedlar. I västsvenska Hjo ställer exempelvis partiet inte upp med en enda kandidat.

Näst sämst är Kristdemokraterna som inte lyckas erbjuda några kandidater i 34 kommuner. Efter förra valet hade Sverigedemokraterna problem i 97 av de 283 kommuner där de fått mandat – det saknades helt enkelt folk som ville ta sig an de politiska uppdragen. Partiet har visserligen, till skillnad från de andra partierna, en positiv medlemsutveckling men SD har ett stort problem med avhoppare och politiska vildar. 

Sverige har 290 kommuner. Det är mängder av platser i nämnder och politiska styrelser som måste fyllas efter varje val. Kommunerna har, även i de mindre folktäta delarna av landet, omfattande ansvarsbördor. Om det är så att det svenska parlamentariska systemet försvagas genom att partierna inte förmår ställa upp ordentliga organisationer redo att förvalta den politiska makten då måste något förändras.

Kommunpolitiken håller inte jämna steg med medlemsminskningen i partierna. Stolarna i nämnder och fullmäktigen försvinner inte, samtidigt som antalet personer villiga att sitta i dem är en minskande skara människor.

I många mindre kommuner är en stor andel av de partipolitiskt aktiva dessutom seniorer, inget negativt i sig, men när påfyllningen från lägre åldersklasser avstannar så blir det allvarligt. I nuläget är det här en huvudvärk som det politiska Sverige skjuter framför sig. Partisekreterarna låter alltid lika krystat optimistiska när medlemsras ska kommenteras.

Det är inte rimligt att vissa kommuner, med en befolkning på omkring 10 000 personer, har en helt egen kommunal förvaltning. Det behövs på sina håll sammanslagningar för att underlätta för partierna att ta hand om det politiska ansvaret.

Att ändra det politiska systemet kräver emellertid rejält med tid. Frågorna måste utredas och bearbetas länge. Sedan ska det till en stor politisk uppslutning bakom förändringar. Sådant som kommunsammanslagningar är tuffa beslut som ofta väcker stort motstånd. Därför måste det påbörjas en debatt om detta nu – inte om tio år – då kommer problemen sannolikt vara värre än vad de är idag.

 

Mest läst