Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Cwejman: Oljeoberoende en av vår tids stora utmaningar

Oljepengarna gör att despoter i Afrika och Mellanöstern lyckas hålla sig kvar vid makten genom att köpa sig säkerhet. I stället för att utveckla mer diversifierade ekonomier kvarhålls de i en bekväm men på sikt ohållbar produktion av en ändlig råvara.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Tidigt 2000-tal skrevs det spaltkilometer om oljans hårda grepp om världsekonomin. Det påstods att Peak oil, det vill säga tidpunkten när den maximala råoljeproduktionen är uppnådd, för att därefter minska kraftigt, hela tiden låg precis bortom horisonten. För många konspiratoriskt lagda fanns även den konstanta misstanken om att USA:s krig mot Irak egentligen hade om olja och inget annat.  

Men oljans centrala roll har förändrats radikalt på bara ett decennium. 2014 halverades oljepriset. Ett hårt slag mot oljeproducenter som Ryssland, Saudiarabien, Venezuela (med världens största oljereserver), Iran och Irak.

Prisminskningen fick OPEC-länderna, den sammanslutning som organiserar de oljeproducerande länderna - idel diktatoriska skurkstater - att ta till drastiska åtgärder. Oljeproduktionen skulle medvetet minskas för att kompensera för prisminskningen.

Två procent av den globala produktionen ströps 2016 efter en överenskommelse mellan Saudiarabien och Ryssland. Syftet var att kompensera för prisminskningen - orsakad av ökad tillgång på skifferolja och naturgas.

Ser vi då slutet på oljeberoendet? Sannolikt inte än på många decennier. Men just nu händer mycket intressant. Alternativ till olja exporterad av länder som Saudiarabien och Ryssland, oavsett om det handlar om naturgas, förnyelsebara energikällor eller helt ny oljeprospektering i hitintills okända fyndigheter har helt förändrat spelplanen.

USA:s närmande till totalt oljeoberoende har varit en bidragande orsak till utvecklingen. Syftet har hela tiden varit att landet inte ska behöva vara beroende av främmande makt för sin energiförsörjning. Snart är landet helt självförsörjande.

Det är inte bara nettoimportörerna av olja som vinner på att alternativen till OPEC-utvinningen ökar i volym. Även för de oljeproducerande länderna är inkomsterna från det svarta guldet både en välsignelse- och förbannelse.

Oljepengarna gör att despoter i Afrika och Mellanöstern lyckas hålla sig kvar vid makten genom att köpa sig säkerhet. I stället för att utveckla mer diversifierade ekonomier kvarhålls de i en bekväm men på sikt ohållbar produktion av en ändlig råvara.

Men oberoende av OPEC-länderna är inte samma sak som att vara helt oljeoberoende. Det finns paradoxalt nog ett problem med ökat oljeoberoende. Med fler el-bilar på vägarna kommer oljeproducenterna att minska oljepriset ytterligare, vilket i sin tur tyvärr ökar attraktiviteten i att använda fordon som drivs av fossila bränslen som olja. 

Vad som behövs är att alternativen till fossildrivna fordon blir billigare och ännu effektivare. Man behöver inte vara teknikoptimist för att inse att det som driver utvecklingen bort från OPEC-kartellen och oljan är teknologisk utveckling.

När det väl tar fart på riktigt kommer inte bara en smutsig energikälla att förpassas till historiens skräphög, utan även sannolikt en rad diktaturer. Satsningar på förnyelsebara energikällor är inte bara en tjänst för miljön - det är även en av de mest kraftfulla långsiktiga redskap för global demokratisering.

Mest läst