Göteborg rör sigin i en expansiv fas. Nya stadsdelar uppstår runt älven och områden som Norra Masthugget kommer bebyggas. I staden finns en nyvunnen optimism som länge var frånvarande.
Vad som fortfarande saknas är ett estetiskt självförtroende. Det Göteborg som byggs är varken särskilt vackert eller förankrat i stadens stolta arkitekturhistoria.
När Göteborg påbörjade en radikal omdaning under slutet av 1800-talet fanns, likt idag, en enorm efterfrågan på bostäder. Svaret på denna efterfrågan blev de för Göteborg kännetecknande landshövdingehusen. Det handlade inte om exklusivt finsnickeri utan om att snabbt få ut bostäder.
Göteborgs utveckling under denna period påminde en hel del om den brittiske poeten och socialisten William Morris ideal för arkitektur och estetik. Morris ansåg att arbetarklassen förtjänade både skönhet och funktionalitet.
Landshövdingehusen var något av ett svar på det som Morris efterfrågade. Husen skulle vara billiga och vackra. Samtidigt fanns en strävan efter att arbetarklassen skulle slippa slummen som frodats i den låga träbebyggelse som dominerade Göteborgs stadsbild under 1800-talet. Landshövdingehusen var visserligen inget stort fall framåt utrymmesmässigt. Fortfarande trängdes hela familjer i enrummare. Men det hade mindre med själva husen att göra än det ekonomiska läget i landet.
För den som besöker Göteborg är de äldre delarna, dit landshövdingehusen hör, fortfarande de mest attraktiva, både visuellt och avseende sådant som uteliv. Detta står i skarp kontrast till många av de stadsdelar som byggts under de senaste decennierna.
De äldre stadsdelarna har välfungerande stadsliv inte bara på grund av att husen ofta har lokaler i gatuplan och innergårdar för de boende. Husen fogades även in i fungerande och logiska gatunät, ännu en konst som gått förlorad i 2000-talets Göteborg.
Den modernistiska arkitekturstilen som dominerar de nybyggda stadsdelarna är så anspråkslös att man lika gärna skulle kunna befinna sig i Umeå eller Malmö. Nyfunktionalismen är i alla avseenden också en form av tillbakablickande arkitekturstil.
Men det är en nostalgi begränsad till femtio- och sextiotalets stramhet. Med den nostalgin följer även naturligt den dåliga kopplingen till gatorna och den övriga staden.
Den politiska ledningen har länge varit så mån om att något överhuvudtaget ska hända på byggområdet att det estetiska hamnat sist i kön. Tacksamheten över att byggbolagen vill investera gör att man accepterar nästan vad som helst så länge byggkranarna kommer på plats.
Det är först de senaste åren som man från politiskt håll börjat tala om förtätning och bättre stadsliv. Men den estetiska biten är främst något som det talas om utanför de politiska korridorerna.
Det behöver inte förbli så. I Tyskland rivs det grå betonglådor från modernismens mörkaste decennier och byggs hus i klassisk stil. Även vacker arkitektur i sten och trä kan massproduceras. I Sverige finns en gryende rörelse av människor som tröttnat på att det byggs så fult. Arkitekturupproret har på Facebook många medlemmar och hörs alltmer i samhällsdebatten.
Intresset för Göteborgs arkitekturhistoria har dessutom lokalt alltid varit stor, kanske är det ett uttryck för att generationer av göteborgare på grund av rivningarna under 1900-talet förvägrats en länk till det förflutna.
Längtan efter det vackra är inte en fråga om estetiskt snobberi. Det handlar om miljöer som vi vistas i dagligen, hus vars utseende vi inte kan komma undan. Strävan efter skönhet i vardagen är mänskligt och naturligt. Det var detta Morris kämpade för i industrialismens England. Han ville att vi även i den grå vardagen skulle vara omgivna av något vackert.
Rörelsen i Sverige för klassisk arkitektur växer. Än så länge har arkitekterna skrattat åt de glada amatörerna som blickar bakåt. Byggbolagen förhåller sig avvaktande till rörelsen. Vågar politikerna i Göteborg inse att stadens utseende faktiskt är värt att prioritera?
