Existerar det ”vita problem” och upptagenhet som specifikt begränsar sig till människor med vit hudfärg? Det låter så om man läser skribenten Cissi Wallin. I en kolumn skriver hon om hur hon skäms över det hon kallar för ”vit upptagenhet” (Metro 8/12 2017).
På förskolan där Wallin har sitt barn har personalen ”plastbantat skoningslöst”. Tydligen hade föräldrar, ”vita muppar”, krävt det. Det förklaras vara ett av symptomen på den ”vita tomheten, yrvakenheten” enligt Wallin. Hon skäms över alla dessa ”vita mellanchefer som pratar högt om att åka till Himalaya” och alla problem som vita ojar sig över.
Det hela kokar ned till vad Wallins ”rasifierade vänner” beskriver som ”White person issues”. Dessa så kallade problem som vita personer lägger fram i tid och otid medan ”övrig (icke-vit) befolkning försöker manövrera i en ständig ström av det vi vita i förbifarten kallar för 'vardagsrasism'”.
Tidigare hade detta kallats ”lyxproblem”. Och det är väl, i brist på bättre beskrivning, vad det är. När man har tid, trygghet och pengar har man råd att oroa sig över om man lever ett tillräckligt meningsfullt liv. Tänk nyrik kinesisk övre medelklass som årligen byter bil och bekymrar sig om de följer rätt modetrender.
I alla tider har de bättre bemedlade skapat sig sina små futtiga problem, vita eller inte. Det mänskliga tillståndet är ett av konstant klagan; antingen över högst verkliga eller fullständigt uppdiktade problem. Har man inga problem så skapar man sig till slut några, som min kloka mor brukar säga.
De som begagnar sig av begreppet ”vithet” har ovanan att besjäla vitheten med vissa egenskaper och beteenden. Det blir till en självuppfyllande profetia: Ju mer beskrivningarna används desto oftare bekräftas de.
Till slut kan de flesta samhälleliga och sociala fenomen förstås med hänvisning till om någon är vit, rasifierad eller tillhör någon annan pigmentskategori. Klassanalysen är inte perfekt, men den bygger i alla fall på en handfast objektiv bedömning av människors placering i samhällshierarkin.
Hudfärgskartan däremot är åt helvete som analysredskap. Vad tänker en arbetslös vit man med skulder och barn som omhändertagits av socialtjänsten som läser Wallins artikel? Vilken sorts ”vit tomhet” rör sig i hans huvud? Knappast huruvida hans hem är plastbantat nog eller om han orkar masa iväg sig till yogalektionerna. Han har sannolikt samma problem som många andra, oavsett hudfärg.
Upprepningen att ”vita privilegier” existerar, jämte vit upptagenhet och specifikt vita problem skär sig ordentligt mot den krassa verkligheten som är betydligt mer komplicerad.
”White person issues” existerar inte. Vita människor har inte annorlunda problem än icke-vita människor: däremot har människor, beroende på vilken inkomst och vilka livsmöjligheter de har, olikartat utrymme att oroa sig över olika saker.
Identitetspolitik, vilket detta är ett exempel på, bär på en förutsägbar och mycket farlig dialektik: Om icke-vita uppmanas identifiera sig som icke-vita, och betrakta världen, med hudfärgens kategorier, kommer till slut de vita också göra det. Extremhögern lär jubla.
