Med röstsiffrorna 52 procent mot 48 procent beslutade det brittiska folket under torsdagen att lämna Europeiska unionen. Oavsett vad som nu händer kommer det att ske stegvis och inte över en natt. Ett utträde ur unionen är historiskt.
Att pundet skulle falla och börserna peka nedåt var väntat. Det är troligtvis temporärt. De långsiktiga problemen är inte en nervös börs utan Europas politiska framtid. Utan Storbritannien förlorar unionen en partner som balanserade Frankrike och Tyskland.
Det kommer bli en union där tyngdpunkten ligger på mer, och djupare samarbete. Det är inte nödvändigt vad som behövs för en starkare union.
David Cameron avgick som premiärminister kort efter att valresultatet offentliggjordes. Hans ersättare har ett enormt arbete framför sig. Framförallt måste regeringen säkra landets ekonomi och inskärpa, helst med konkret politik, att landet fortsätter att vara involverat i Europa, både politiskt och ekonomiskt.
Den europeiska säkerhetspolitiken, även om den inte varit avhängig unionssamarbetet, bygger på att det finns en stark känsla av gemenskap och praktiskt politiskt samarbete. Om utträdet sätter igång en kedjereaktion av negativa händelser hänger helt och hållet på hur utträdet hanteras, både av den brittiska regeringen och av Europeiska unionen.
Vad som däremot är säkert, när dammet väl lagt sig, är att himmelens portar inte öppnade sig – vilket var intrycket man lätt kunde få av utträdessidans mest ivriga påhejare. EU var för dessa väljare, och utträdessidan generellt, en slasktratt i vilken man kunde slänga alla sina politiska klagomål.
Nu finns inte den möjligheten kvar. Den populismen kommer nu att behöva hanteras inom ramen för den brittiska inrikespolitiken. Skottland lär be om ytterligare en folkomröstning.
För de kvarvarande medlemsländerna bör omröstningen vara startskottet för en omfattande självrannsakan. Är det ett självändamål att fördjupa EU-samarbetet? Finns det ett annat sätt att utveckla unionen? Hur ska andra potentiella utträden förhindras? Dessa och andra frågor måste besvaras, det går nämligen inte att fortsätta som om ingenting har hänt.
Brexit är bara ett av symptomen i europeisk politik på att det råder ett stort förtroendegap mellan väljare och politiker. Endast en fjärdedel av ledamöterna i det brittiska underhuset var för ett utträde, medan en majoritet av befolkningen önskade ett utträde.
Kontinentens högerpopulister kommer att se det som ett tecken på att det politiska etablissemangets strukturer håller på att rämna. Hur Brexit hanteras av unionen de kommande åren kommer därför avgöra hur unionen ser ut i decennier framöver.
